Nya mål

Efter en härlig vår med flera tävlingar, stora som små, och ett målmedvetet sinne, så uppstår plötsligt en tomhet inom mig. Målen är uppnådda. Jag lyckades med samtliga träningsmål. En tävlingsmänniska kröp sakta men säkert in i mig och jag, som alltid haft lätt för att anklaga andra för att vara dåliga förlorare, inser att jag är precis en sådan människa. Märkligt. Och jobbigt. 

Det fascinerande är just hur bra man kan lyckas med något som man bestämmer sig för att göra. Just do it. Precis så är det. Fokus och hårt arbete lönar sig. Inom alla områden, även politiken, som just nu känns rörigare än någonsin. Kanske är det världen som känns rörig. Krig, strider, rasistiska övergrepp mot gravida muslimska kvinnor, gasattacker mot civila... Ibland känner jag mig handfallen inför världen. Men just i dessa stunder kan jag ändå känna en tröst i att få jobba med barn och ungdomar. Att få höra om deras verklighet och vad som spelar roll i deras liv. Hur de ser på oss vuxna och vad vi kan göra för att hjälpa dem. 

Jag har i dagarna lämnat ett av mina politiska uppdrag och det känns både sorgligt och skönt. Sorgligt för att det har varit så lärorikt och för att det har känts viktigt. Skönt för att jag kommer att lyckas bättre med de elever jag har kring mig. Det är svårt att ha en lärare som är borta en dag i veckan. Svårt att hitta behöriga lärare som kan vikariera för mig. Ett dilemma uppstår, där de som jag valt att engagera mig för, blir de som drabbas hårdast av min frånvaro. 

Nu blir det till att sätta upp nya mål, nya utmaningar och när jag ser mina otroliga vänner, Åse och Pija, genomföra Ironman så kan jag inte låta bli att bli sugen. Men det är jag knappast ensam om att bli så här års. Så nu ägnas tid åt att leta efter en lagom fin racer och så får det bli en kurs i crawling och så förstås Berlin marathon. Ironman 2015, here I come... 2014 lär ju bli händelserikt nog ändå. 

Så, någon som har en racer som passar en tjej på 172 cm?  

Reflektion

Snart drar allt igång igen; jobb, politik, rutiner, förskola, skola mm. Det känns faktiskt helt ok. Till och med kul. Sonen börjar första klass och jag börjar jobba heltid som lärare igen efter ett läsår på 90%. Ser fram emot att möta mina "gamla" elever men också mina nya, vilka det nu är. 

Ett år har gått med gymnasieförbundets 1-1 satsning och det ska bli mycket intressant att få se fortsättningen. Först nu kommer alla elever i åk 1-3 att ha en egen dator och jag hoppas och tror att detta kommer att underlätta planeringen av undervisningen för pedagogerna. 

För ett år sedan var situationen inom Moderaterna i Kalmar helt annorlunda. Minst sagt. Det var kaos i gruppen och ingen visste vad som skulle hända efter att Malin och Johan gått ut med att de har en relation. För mig och många andra var det,rent politiskt, en ledsam händelse. Malin har under mina fyra års engagemang varit min stora förebild. Skärpt, kunnig, ambitiös, orädd för konflikter, ärlig och målmedveten är de egenskaper jag direkt  tänker på när jag ser henne. Jag är så glad för att jag fick se Malin in action och för att hon lärde mig så mycket om politik och ledarskap. Det handlar så mycket om just ledarskapet i en grupp. Kanske särskilt inom politiska grupper där det finns många individualister som strävar efter både egna och gemensamma mål. Lojaliteten är absolut nödvändig men även en känsla av gemenskap måste finnas. Åtminstone om vi vill vinna valet i Kalmar om ett år. 

Det är inget bråk i moderatgruppen nu, alla sköter vi våra uppgifter så gott vi kan men på var sitt håll. Att vår grupp spretar har väl knappast undgått någon efter alla skriverier i media. Dock behöver det inte vara något negativt så länge vi arbetar med varandra och inte aktivt mot varandra. 

Alla som valt att jobba politiskt bör också vara beredda att sätta sina egon åt sidan och arbeta för de som gett oss sitt förtroende. Det ska löna sig att arbeta hårt, även inom politiken. Ändå kvarstår dilemmat med att arbeta heltid med en sak och att satsa på politiken på fritiden. Förutsättningarna för en person som jobbar hel- eller deltid med politiken jämfört med den som har en helt annan sysselsättning till vardags är grymt olika. 

Ändå skulle jag idag inte vilja ha det annorlunda. Jag är glad över att varje dag kunna göra skillnad för de ungdomar jag jobbar med. Jag vidhåller att jag och alla andra som jobbar med barn och ungdomar tillsammans sitter på många lösningar till de problem som finns i samhället idag. 

Det finns så många barn som föds in i ett utanförskap och förutsättningarna för att ett barn att lyckas ökar markant om han eller hon når kunskapsmålen i skolan och dessutom (förmodligen viktigast av allt) känner trygghet i skolan. För att lyckas måste vi ha de bästa lärarna och den högsta kvalitén på utbildningen. Det gäller förstås för hela Sveriges utbildningsväsende. 

Så till alla er som börjar undervisa om två veckor: Sträck på er och kosta på er ett leende! Vi betyder mer än vi kan ana för väldigt många barn och ungdomar.