Fas 2

Redan efter två veckor kände jag mig betydligt starkare. Benen skakar men det går och jag som alltid varit tyst på gymmet har börjat småvråla mot slutet av setet. Jag inser att alla övningar innehåller fokusträning. Att mentalt härda ut. Följande övningar kör jag nu sedan fyra veckor:

1. Djupa knäböj varvat med Draken. Vikter 55 kg resp 15 kg (har ökat med 5 kg på båda övningarna).

2. Utfallsgång med två 20kg kettlebells, 20 steg, varvat med höftlyft på foamroller (för baksida lår). 

3. Armhävningar (riktiga) på 7kg:s hantlar varvat med rodd med hantlarna.

4. Bålövning där fäller ned benen med rumplyft.

5. "Fulsim", dvs magliggande armpendlingar och benpendlingar (på tid), rekord 1.18 min.

6. Rygglyft 45 grader med armlyft

7. Planka sida/sida/vanlig (på tid), rekord 5.04 min.

Mellan varje set gör jag två chins för att hålla pulsen uppe.

Det här styrkepasset gör jag två ggr/veckan och det är ett riktigt tungt pass, men roligt. 

Just nu är det cyklingen som inte riktigt blir av. För en vecka sedan laddade jag och sprang 3.4 mil i 5.40-tempo, vilket kändes bra om än stelt mot slutet. Efter det har jag varit helt utpumpad. Sliten i kroppen och jättetrött. Körde ändå styrka två ggr den här veckan, två kortare simpass och ett försök till löparintervaller men löpningen kändes tung och jag hade ingen kraft i benen (inte mentalt heller för den delen). 

Planen för morgondagen är ett teknikpass i crawl och ett på Wattcykeln på gymmet. På tisdag blir det styrka och sedan bär det av till Norrköping och Stockholm med jobbet så då får vi se vad  jag hinner med. 

Nya mål

Efter en härlig vår med flera tävlingar, stora som små, och ett målmedvetet sinne, så uppstår plötsligt en tomhet inom mig. Målen är uppnådda. Jag lyckades med samtliga träningsmål. En tävlingsmänniska kröp sakta men säkert in i mig och jag, som alltid haft lätt för att anklaga andra för att vara dåliga förlorare, inser att jag är precis en sådan människa. Märkligt. Och jobbigt. 

Det fascinerande är just hur bra man kan lyckas med något som man bestämmer sig för att göra. Just do it. Precis så är det. Fokus och hårt arbete lönar sig. Inom alla områden, även politiken, som just nu känns rörigare än någonsin. Kanske är det världen som känns rörig. Krig, strider, rasistiska övergrepp mot gravida muslimska kvinnor, gasattacker mot civila... Ibland känner jag mig handfallen inför världen. Men just i dessa stunder kan jag ändå känna en tröst i att få jobba med barn och ungdomar. Att få höra om deras verklighet och vad som spelar roll i deras liv. Hur de ser på oss vuxna och vad vi kan göra för att hjälpa dem. 

Jag har i dagarna lämnat ett av mina politiska uppdrag och det känns både sorgligt och skönt. Sorgligt för att det har varit så lärorikt och för att det har känts viktigt. Skönt för att jag kommer att lyckas bättre med de elever jag har kring mig. Det är svårt att ha en lärare som är borta en dag i veckan. Svårt att hitta behöriga lärare som kan vikariera för mig. Ett dilemma uppstår, där de som jag valt att engagera mig för, blir de som drabbas hårdast av min frånvaro. 

Nu blir det till att sätta upp nya mål, nya utmaningar och när jag ser mina otroliga vänner, Åse och Pija, genomföra Ironman så kan jag inte låta bli att bli sugen. Men det är jag knappast ensam om att bli så här års. Så nu ägnas tid åt att leta efter en lagom fin racer och så får det bli en kurs i crawling och så förstås Berlin marathon. Ironman 2015, here I come... 2014 lär ju bli händelserikt nog ändå. 

Så, någon som har en racer som passar en tjej på 172 cm?