lördag 19 oktober 2013

Dags att gå vidare.

Under löprundan igår fattade jag ett beslut. Jag gillar känslan av att äntligen komma fram till vad jag vill göra. Tycker inte om att vela. Självklart har tanken slagit mig många gånger det senaste året men det var först igår som jag verkligen bestämde mig. Det handlar om politiken och nu skriver jag från hjärtat om mina funderingar kring bland annat Kalmarpolitiken. Det finns många bra och ambitiösa politiker inom moderaternas fullmäktigegrupp; Britt, Karl, Jonas, Jan R och Lennart för att nämna några. Dessa personer har under mina snart fyra år inom gruppen, varit några av mina politiska förebilder. Malin också förstås, under den tiden som hon ledde gruppen. Det mesta var frid och fröjd under Malins tid. Trodde jag, som ny. 

För drygt ett år sedan valde Malin att avgå och det blev offentlig strid inom framför allt fullmäktigegruppen. Bara det är en skandal, enligt mig. Jag utgick, och utgår fortfarande, från att det är professionella människor som jag arbetar med men tiden inom Kalmarpolitiken har fått mig att inse att det inte alltid är så. Det finns många människor som bara är ute efter sitt eget bästa och det var det som var svårast för mig att inse för ett år sedan. Jag var naiv och trodde att politiker som valt att lägga sin fritid på att engagera sig i sin kommun, ville medborgarnas bästa. Jag trodde att det var här jag hörde hemma, med all min energi, mitt engagemang och min målmedvetenhet. 

Det är inte sant att alla grupper behöver en ledare men alla grupper som vill bedriva ett framgångsrikt arbete behöver en bra ledare. En ledare som har visioner och ambitioner. En ledare som tror på gruppen och som har gruppens förtroende. Jag hade, och har, visioner och ambitioner och jag trodde på gruppen men jag saknade hela gruppens förtroende. Så enkelt är det och det har aldrig varit min ambition och önskan att leda en grupp som inte helhjärtat stöttar mig. Det vore dumt att gå in i en sådan situation. Gruppen är splittrad och vem som än vill leda en grupp, vars förtroende för honom/henne inte är stort, får det svårt. Om ledaren ifråga dessutom är svag i sitt ledarskap, konflikträdd och har svårt för att tala med människor, så blir uppdraget omöjligt att lyckas med. Detta bör en sådan person själv inse.  

Jag har oerhört svårt att finna mig i en situation jag inte trivs med. Min första instinkt är att göra något åt situationen. Ibland går det att påverka till det bättre och ibland är det lönlöst att försöka. Ibland måste man prioritera. Vad ger energi och vad tar energi? Att prata politik ger energi. Att bara prata energi tar energi. Att ingå i en grupp som inte pratar politik och dessutom saknar ledarskap och god stämning tar energi. Jag är helt enkelt inte beredd att fortsätt lägga tid och energi inom en verksamhet som inte fångar upp mina egenskaper och använder mig på bästa sätt. Jag kommer aldrig fullt ut att förstå varför 7 av 13 ledamöter i fullmäktigegruppen valde att gå emot sina medlemmar för att rösta på en man som inte tror vi kan vinna valet 2014. Det handlar inte om att jag inte blev vald, jag har som sagt aldrig haft ambitionen att leda en grupp, där ett ömsesidigt förtroende saknas. Det handlar om vilken ambition gruppen har. Jag kan inte vara kvar under de omständigheter som råder inom Kalmarmoderaterna. Jag kan inte längre stå bakom min gruppledare. Jag väljer nu att lägga min kraft inom de områden jag tror jag kan påverka mest. 

Jag är oerhört tacksam för de erfarenheter jag fått inom politiken. Jag kommer att fortsätta engagera mig politiskt, på andra sätt. Jag tror på moderaternas politik och jag tror på att det behövs en mycket stark opposition i Kalmar. Johan Persson är i mina ögon inte en särskilt stark ledare. Han besitter svaga sidor som alla andra människor men om Kalmarborna ska rösta på moderaterna måste de kunna presentera en grupp människor som är beredda att göra sitt yttersta för att påverka. Är man inte nöjd med Kalmar rekommenderar jag ett engagemang inom politiken. Ju fler vettiga människor som engagerar sig, desto bättre.

Själv kommer jag att gå in i en ny roll på jobbet. En roll jag är mycket tacksam för och ser fram emot. Den kommer att kräva mycket tid och jag väljer att lägga min tid där. Jag hoppas samtidigt att det i framtiden, under andra omständigheter, kommer att finnas tid att åter engagera mig inom moderaterna. 

torsdag 26 september 2013

9 skäl att springa

1. Förebygger cancer
2. Skärper hörseln
3. Räddar din hud
4. Gör dig smartare
5. Bygger upp musklerna
6. Minskar ångest
7. Stärker brosket
8. Stoppar migränen
9. Stärker skelettet

Runner's world 10/13

tisdag 24 september 2013

Enkel politik enligt Bertil Dahl

Det är lätt att raljera när man inte är en del av regeringen och därmed aldrig behöver ta något riktigt ansvar. Bertil Dahl förklarade i måndagstidningen i Barometern att politik är ganska enkelt ibland. Istället för att lägga pengarna på att ytterligare sänka skatten, för att på så sätt stimulera Sveriges tillväxt och på sikt även sänka arbetslösheten i vårt land, så skulle Herr Dahl själv välja att lägga pengarna på att anställa fler inom skola och vård. Dahls sätt att se på politik är väldigt förenklad men han har kanske å andra sidan tappat greppet om hur verkligheten ser ut, med tanke på hans långa politiska erfarenhet. Verklighetens ekvationer är nämligen inte lika lättlösta. Enbart pengar skapar varken bättre vård eller en bättre skola.
Det skulle vara mycket intressant att höra Bertil Dahl berätta mer om exakt vilka han skulle vilja anställa i Kalmar kommunnär han spenderar dessa pengar. Han skriver om att det skulle kunna bli 50-talet fler anställda i Kalmar kommun, som om det i sig skulle leda till bättre kvalitet inom den kommunala servicen. Nej, Bertil Dahl, så enkelt är det inte. Vi är många som arbetar inom välfärden, som har förstått att en god kvalitet kännetecknas av en hög kompetens och ett stort engagemang hos personalen. I flera undersökningar har man kommit fram till att läraren är den absolut största faktorn när det kommer till hur väl eleven lyckas. Nyligen publicerades en artikel i Lärarnas Nyheter som visar att det är en akut brist på behöriga ämneslärare både på högstadiet och på gymnasiet.Det saknas flera tusen behöriga lärare i skolans största och mest centrala ämne, matematik, men också språklärarna är alldeles för få. Det Dahl pratar om är att börja i fel ände. Hur får vi istället de bästa att vilja bli lärare?
Under den tid då de rödgröna satt vid makten kanske det räckte med att bara anställa fler inom skolan men sedan maktskiftet 2006 har Alliansen jobbat hårt för att öka kompetensen hos lärarna genom satsningar på både lärarlyftet och lärarlegitimationen. Statusen håller äntligen på att höjas bland landets lärare och det finns äntligen karriärmöjligheter som innebär ett ordentligt lönelyft och en höjd kompetens inom yrket. Att prata om att allt blir bättre bara fler anställs är naivt och visar på en oerfarenhet inom branschen. Vi behöver kvalitet i vår välfärd och det kommer inte automatiskt genom mer pengar, snarare genom ett ökat intresse för lärarutbildningen. Det är ansvarslöst av Bertil Dahl, och en ren lögn, att skriva att Moderaterna inte vill satsa på välfärden när mer pengar än år 2006, investeras i just välfärden. Bertil Dahl talar liksom många andra gott om välfärden men det räcker inte att snacka, riktade satsningar måste göras och görs sedan flera år tillbaka av regeringen. Moderaterna kommer med idéer och det borde även Bertil Dahl göra om intresset för hans parti ska öka. Så, Bertil Dahl, mindre snack och mer verkstad. SÅ enkelt är det! 

Linda (inte lika erfaren politiker som Bertil Dahl men med en gedigen erfarenhet av verkligheten)

måndag 23 september 2013

Livskvalitet en måndag eftermiddag

Så här ska livet levas. Har haft en härlig dag på jobbet och sista lektionen med mina åttor var bara toppen. De är så himla goa och duktiga! Blir stolt.

Sprang hem från jobbet i lugnt tempo, lyssnandes på Petra Marklund och eftersom solen skiner så bestämde jag mig för att ta ett spontandopp i havet. Torkade genom att köra lite utfall på bryggan. Fick samtidigt lite inspiration att skriva lite. Nu hem och äta med familjen.

söndag 22 september 2013

Inspiration

Hösten är här och med den kommer frisk luft och jag fylls i samma stund av kreativitet och inspiration. Under sommaren är politiken mer eller mindre slumrande men så fort hösten gör sitt inträde så fylls även media och facebook av politik. Ibland känns det som om mina "vanliga" vänner fullständigt utmanövreras av politiker som ska visa vilka intressanta och prestigefyllda uppdrag de är på. Jag har nog också varit sådan, åtminstone i början, eller vid tillfällen då jag känt mig väldigt inspirerad. Men att dag ut och dag in skriva att man sitter på ett KF-möte eller diskuterar viktiga frågor med Anders Borg, eller någon annan högt uppsatt person, kan få mig att må lite lätt illa. Det talas mycket om att vi politiker ska nå ut till allmänheten genom sociala medier men jag tror helt enkelt inte att vi ska göra det på det sättet. Skryt kan kosta en dyrt.

I dagarna läste jag att Oscar Öholm inte ska kandidera till riksdagen till nästa mandatperiod. Nu kanske inte så många vet vem Oscar är men han är en av de riksdagsledamöter som jag träffat flera gånger och som alltid gett ett riktigt seriöst och ambitiöst intryck. Sådana som det behövs så många fler av inom politiken. Även Anton Abele, den yngste riksdagsmannen någonsin, berättade i sitt sommarprogram att han inte ställer upp under nästa mandatperiod. Å ena sidan är det naturligtvis strongt att våga säga nej och prova andra vägar för att nå ut med sitt budskap och sitt engagemang. Å andra sidan är det en stor förlust för Moderaterna och för Sverige att de duktigaste inte vill fortsätta engagera sig inom politiken. Att politiken och riksdagen inte är ett självklart forum för de som vill påverka och föra fram invånarnas åsikter. Något är allvarligt fel. Abele nämnde i sitt sommarprat i P1 att endast ett fåtal motioner i riksdagen bifalles, trots att tusentals skrivs varje år. Har det alltid varit så? Tänk då på allt arbete som läggs ner i onödan men som ändå arvoderas skyhögt. Beror spretigheten på att regeringen inte har egen majoritet eller på att förslagen är för dåliga? Hur effektivt är då egentligen riksdagens och regeringens arbete? Och varför väljer så många att vara kvar i riksdagen när de kan påverka så lite? Knappast förvånande om man svarar arvodet och fina pensionsförmåner. Gäller såklart inte alla politiker, men förmodligen oroväckande många. Frågan är, hur får vi fler ambitiösa och kompetenta människor att dels vilja engagera sig politiskt men också att stanna kvar i politiken och verkligen göra nytta, såväl inom kommunen som landstinget och riksdagen? Tack vare flera goda förebilder i toppen, som Anna Kinberg Batra, Anders Borg och en mycket duktig statsminister, kan jag ändå hitta inspiration till att fortsätta försöka påverka.

Det finns säkert många eldsjälar även inom politiken men alltför mycket handlar, enligt min mening, om formalia och detaljfrågor i stället för om visioner och mål. Jag känner ofta frustration över detta men vet inte hur jag ska göra för att få till en förändring. Livet fylls av jobb och familj. Och denna frustration. Jag älskar att vara ute bland människor och lyssna på hur de har det och på vilka idéer de har. Det är så vi kan få underlag till våra motioner. Inte genom att själva sitta och tänka ut nåt vi tror skulle vara bra att ändra på. Det är ju våra väljares intressen som vi ska föra fram, inte enbart våra egna eller tusen gånger värre, tjänstemännens.

fredag 23 augusti 2013

Nya mål

Efter en härlig vår med flera tävlingar, stora som små, och ett målmedvetet sinne, så uppstår plötsligt en tomhet inom mig. Målen är uppnådda. Jag lyckades med samtliga träningsmål. En tävlingsmänniska kröp sakta men säkert in i mig och jag, som alltid haft lätt för att anklaga andra för att vara dåliga förlorare, inser att jag är precis en sådan människa. Märkligt. Och jobbigt. 

Det fascinerande är just hur bra man kan lyckas med något som man bestämmer sig för att göra. Just do it. Precis så är det. Fokus och hårt arbete lönar sig. Inom alla områden, även politiken, som just nu känns rörigare än någonsin. Kanske är det världen som känns rörig. Krig, strider, rasistiska övergrepp mot gravida muslimska kvinnor, gasattacker mot civila... Ibland känner jag mig handfallen inför världen. Men just i dessa stunder kan jag ändå känna en tröst i att få jobba med barn och ungdomar. Att få höra om deras verklighet och vad som spelar roll i deras liv. Hur de ser på oss vuxna och vad vi kan göra för att hjälpa dem. 

Jag har i dagarna lämnat ett av mina politiska uppdrag och det känns både sorgligt och skönt. Sorgligt för att det har varit så lärorikt och för att det har känts viktigt. Skönt för att jag kommer att lyckas bättre med de elever jag har kring mig. Det är svårt att ha en lärare som är borta en dag i veckan. Svårt att hitta behöriga lärare som kan vikariera för mig. Ett dilemma uppstår, där de som jag valt att engagera mig för, blir de som drabbas hårdast av min frånvaro. 

Nu blir det till att sätta upp nya mål, nya utmaningar och när jag ser mina otroliga vänner, Åse och Pija, genomföra Ironman så kan jag inte låta bli att bli sugen. Men det är jag knappast ensam om att bli så här års. Så nu ägnas tid åt att leta efter en lagom fin racer och så får det bli en kurs i crawling och så förstås Berlin marathon. Ironman 2015, here I come... 2014 lär ju bli händelserikt nog ändå. 

Så, någon som har en racer som passar en tjej på 172 cm?  



söndag 4 augusti 2013

Reflektion

Snart drar allt igång igen; jobb, politik, rutiner, förskola, skola mm. Det känns faktiskt helt ok. Till och med kul. Sonen börjar första klass och jag börjar jobba heltid som lärare igen efter ett läsår på 90%. Ser fram emot att möta mina "gamla" elever men också mina nya, vilka det nu är. 

Ett år har gått med gymnasieförbundets 1-1 satsning och det ska bli mycket intressant att få se fortsättningen. Först nu kommer alla elever i åk 1-3 att ha en egen dator och jag hoppas och tror att detta kommer att underlätta planeringen av undervisningen för pedagogerna. 

För ett år sedan var situationen inom Moderaterna i Kalmar helt annorlunda. Minst sagt. Det var kaos i gruppen och ingen visste vad som skulle hända efter att Malin och Johan gått ut med att de har en relation. För mig och många andra var det,rent politiskt, en ledsam händelse. Malin har under mina fyra års engagemang varit min stora förebild. Skärpt, kunnig, ambitiös, orädd för konflikter, ärlig och målmedveten är de egenskaper jag direkt  tänker på när jag ser henne. Jag är så glad för att jag fick se Malin in action och för att hon lärde mig så mycket om politik och ledarskap. Det handlar så mycket om just ledarskapet i en grupp. Kanske särskilt inom politiska grupper där det finns många individualister som strävar efter både egna och gemensamma mål. Lojaliteten är absolut nödvändig men även en känsla av gemenskap måste finnas. Åtminstone om vi vill vinna valet i Kalmar om ett år. 

Det är inget bråk i moderatgruppen nu, alla sköter vi våra uppgifter så gott vi kan men på var sitt håll. Att vår grupp spretar har väl knappast undgått någon efter alla skriverier i media. Dock behöver det inte vara något negativt så länge vi arbetar med varandra och inte aktivt mot varandra. 

Alla som valt att jobba politiskt bör också vara beredda att sätta sina egon åt sidan och arbeta för de som gett oss sitt förtroende. Det ska löna sig att arbeta hårt, även inom politiken. Ändå kvarstår dilemmat med att arbeta heltid med en sak och att satsa på politiken på fritiden. Förutsättningarna för en person som jobbar hel- eller deltid med politiken jämfört med den som har en helt annan sysselsättning till vardags är grymt olika. 

Ändå skulle jag idag inte vilja ha det annorlunda. Jag är glad över att varje dag kunna göra skillnad för de ungdomar jag jobbar med. Jag vidhåller att jag och alla andra som jobbar med barn och ungdomar tillsammans sitter på många lösningar till de problem som finns i samhället idag. 

Det finns så många barn som föds in i ett utanförskap och förutsättningarna för att ett barn att lyckas ökar markant om han eller hon når kunskapsmålen i skolan och dessutom (förmodligen viktigast av allt) känner trygghet i skolan. För att lyckas måste vi ha de bästa lärarna och den högsta kvalitén på utbildningen. Det gäller förstås för hela Sveriges utbildningsväsende. 

Så till alla er som börjar undervisa om två veckor: Sträck på er och kosta på er ett leende! Vi betyder mer än vi kan ana för väldigt många barn och ungdomar. 

lördag 29 juni 2013

Wohoo!

Jobbigaste halvmaran någonsin men samtidigt väldigt kul! Kul att springa i sin egen stad och bli peppad av mina vänner. Nu vet jag också att det finns en backe i Kalmar, precis innan Malkars... Jobbig är den också.

Känns fantastiskt skönt att ha det hela avklarat. Jag nådde mitt mål med god marginal och kan nu pusta ut med ett nöjt leende. Härligt med dessa idrottsevenemang Kalmar!



Halvmara och fjärilar i magen!

Jag älskar att springa och jag älskar lopp! Lurar mig själv att det inte är nån stor grej men jag lovar, skulle jag springa 1 km och nån plötsligt skulle säga att det var en tävling så hade jag gett allt. Hur blev det så här? En helt vanlig tjej som i åttonde klass flämtandes tog sig runt varvet i Påskbergsskogen i Varberg (2 km) på 19 min. Visserligen tränade jag upp mig och sprang på 12-nånting någon månad senare men jag har aldrig gillar tävlingar. Inte för att jag har nån chans att vinna i dessa sammanhang men det är en tävling mot mig själv och jag antar att det gör hela skillnaden. Jag gillar inte att tävla mot andra men jag älskar att hela tiden bli bättre och höja min egen nivå.

Nu så! Nu är det snart dags! Utgång i kväll? Så klart! Detta lopp firas med tjejerna och champagne! Lycka till alla som springer i Kalmar idag!

söndag 23 juni 2013

Fem skäl att springa en mil...

istället för en halvmil.

Man kan tro att när man är van vid att träna inför ett maraton eller ett halvmaraton så känns det aldrig motigt att ge sig ut på en milsrunda eller kortare. Visst, jag känner sällan ett motstånd när det gäller löpningen men ibland drar jag mig ordentligt för att ge mig ut. Ofta sammanfaller den känslan med ledighet eller semester. Och nu har jag semester. Löparkompisarna är bortresta, upptagna, förkylda eller skadade. Då kan det lätt kännas tungt att ge sig ut på egenlöpning. Men det är bara att bita ihop och tro mig, efter en minuts löpning känner du att det är det enda rätta. För varje minuts träning räknas. Allt är bättre än inget. En minut är mer än ingen minut.

Min och A:s plan var att springa 21 km idag, som träning inför Kalmar halvmaraton på lördag. Men så blev A förkyld och jag kunde inte motivera mig till att springa samma runda själv. Hade svårt nog att motivera mig till att springa en mil men är såååå glad att jag gjorde just det och inte en kortare runda eller inget alls. Det är något magiskt med att springa en mil. Det är liksom precis lagom långt. Varför? Jo, för att milen kan delas in i fem faser.

Första 2 km går åt till en sorts hälsoanalys. Hur mår kroppen? Hur känner jag mig?

Mellan 2-4 km utvärderar jag mitt liv och situationen jag befinner mig i just nu. Mår familjen bra? Hur är det på jobbet?

Under 4-6 km kommer oftast lyckoruset. Löpningen känns lättare och jag tänker på mina fina vänner, min härliga familj, hur kul jag har på jobbet och att det faktiskt är riktigt kul att springa.

Sedan börjar den psykologiska utmaningen. Det är nu själva utvecklingen av mig själv kommer igång på allvar. Om jag slutar springa efter 6 km så är det förstås en härlig känsla (oftast) men det stannar vid en utvärdering av det som är nu, inte det som komma skall, dvs framtiden.

Mellan 6-8 km går löpningen av sig själv och jag kan ägna mig helt åt mig själv och mina tankar. Här finns utrymme att få ut eventuella aggressioner, utvärdera omgivningen, positiva och negativa funderingar. Vad vill jag uppnå? Inom jobbet, inom politiken, i livet? Vilka är mina mål, mina ambitioner? Vad hindrar mig att nå dit jag vill?

Så kommer då de sista avslutande 2 km då kreativiteten börjar flöda. Självförtroendet växer och jag känner mig nästan odödlig. Benen känns starka och jag lever i nuet. Jag vet vad jag vill och har idéer om hur jag ska nå dit.

Så därför springer jag gärna en mil istället för en halvmil och därför är det viktigt att springa en mil ensam då och då.

torsdag 30 maj 2013

Fasta och löpteknik = bra resultat

Är nu inne på sjätte veckan 5:2, vilket innebär att jag fastar två dygn i veckan och äter som vanligt de andra dagarna. Funkar riktigt bra och några onödiga kilon har försvunnit på köpet. Sådant gör stor skillnad när man ska springa en mara. Ju mindre att bära omkring på desto bättre. Allt blir som en positiv spiral när man börjar märka av resultatet av sina ansträngningar. Löpningen går lättare och lättare, sötsuget försvinner och humöret blir jämnare.

I födelsedagspresent fick jag och Anna tre träningspass med Ida Nilsson som instruktör. Igår var det dags för första passet. Vi blev sex tjejer som träffades vid Norrlidsbastun för att träna löpteknik. Vilken tjej Ida är! Så ödmjuk och inspirerande och med en oerhört imponerande bakgrund. Mycket koordination, koncentration och lite fniss senare var det dags för ett skönt spontandopp i havet. Nu är det träning av löpsteget som gäller i några veckor, till nästa pass med Ida. Ska bli såå kul!

I onsdags var det Magganloppet och jag nådde mitt mål på 22 min. Underbar kväll med bästa jobbgänget och mycket god fika efteråt. Nu är det en knapp månad kvar till Kalmar halvmaraton och jag är så glad att jag får Anna till sällskap.





söndag 26 maj 2013

Sanningen?

När jag startade min blogg så fick jag direkt en önskan från en person, om att skriva sanningen. Eller rättare sagt, intresset var svagt för "ännu en blogg som inte vågar säga sanningen". Dessa ord har jag funderat mycket på. Dels har jag mina rent filosofiska funderingar. Vad är sanningen? Och för vem? Sedan kommer de verkliga undringarna. Jag vet ju precis vad hen menar. Jag vet vilken sanning hen vill att jag ska skriva om (nu är jag inne på den politiska delen av bloggen, inte sanningen om löpning...). Och då börjar jag undra över lojalitet, demokratiska värderingar och så vidare. Det finns så mycket som inte står rätt till inom politiken. Så mycket att jag ibland känner mig väldigt orolig. Av många anledningar. Det är inte något som jag tror är specifikt för politiken i Kalmar, utan snarare hela upplägget. Hur demokratisk är politiken? Om jag berättade allt jag hittills varit med om (och då har jag bara varit med i tre år) eller sett så är det förmodligen inte många som skulle vilja engagera sig. Och ändå är det just det som behövs; att fler väljer att engagera sig politiskt! Det demokratiska flödet skulle öka och fler målmedvetna och drivna kvinnor och män skulle kunna få chansen att representera både Kalmar och Sverige.

Jag får ofta läsa och har många gånger fått höra om hur oerfaren jag är inom politiken. Jag tycker erfarenheten inom politiken är ganska irrelevant, åtminstone om jag jämför med en människas vilja och driv. Förmågan att leda och entusiasmera väger också tyngre. Enligt mig. Men enligt många, ibland äldre, verkar det vara viktigast hur många år man vigt åt politiken och vilket uppdrag man "förtjänar" efter dessa år av lojalitet. Ingen ställer frågan: Vad har just du och ditt engagemang gjort för skillnad? Har du suttit med i kommunpolitiken i tjugo år men inte kan se vilka spår du lämnat, ja, då kanske det är dags att kliva åt sidan. Men visst, jag saknar en längre politisk erfarenhet. Mitt engagemang inom Moderaterna sträcker sig bara några år tillbaka i tiden. Mitt engagemang för mänskligheten och samhället, särskilt inom området barn och ungdomar, sträcker sig dock desto längre tillbaka i tiden.

Jag fick, för inte så länge sedan, frågan om ett politiskt engagemang ser annorlunda ut för en kvinna än för en man. Jag funderade och tänkte svara "nej, inte särskilt" men när jag tänkte efter och såg tillbaka på de (få) år jag engagerat mig så blev jag lite nedstämd. Jag var så himla naiv när jag började engagera mig. Jag trodde nämligen att politiken skulle handla om... politik. Jag vill då ändå betona att det finns en hel del politiker som verkligen vill göra Kalmar till en bättre stad och Sverige till ett bättre land. Det finns de som är där för att kämpa och ge av sin tid för chansen att påverka samhället. Men det finns också andra, inom alla partier, inom alla verksamheter, som vill mycket för egen vinning. Politiken är inget undantag. Politiken är heller inget undantag vad gäller hur kvinnor behandlas och vilka "regler" som sitter i väggarna. Jag har fått tänka igenom hur jag klär mig, hur jag skrattar och hur jag pratar. På tre år har jag lärt mig att snabbt läsa av stämningen i rummet och från att ha utgått från att människan är god så litar jag idag endast på några få personer. Generellt sett. Inte bara inom politiken. Är det en erfarenhet jag skulle velat vara utan? Nej. Jag har fått se mycket och lära mig massor. Kanske mer än vad vissa gör på tjugo år inom politiken.

Så varför vill jag då fortsätta engagera mig inom Moderaterna? Jag tror på vår politik. Sedan jag blev invald i förbundsstyrelsen så har intresset bara ökat. Vilken känsla att få sitta med idéprogrammet för en modern kunskapsskola och få chansen att påverka förslagen, med min erfarenhet och mina åsikter. Det är viktigt att ha erfarenhet från politiken för att lära sig spelet men det är bra mycket viktigare att dela med sig av den livserfarenhet och kunskap vi alla har med oss. Dessutom är det vansinnigt roligt att vara utbildningsansvarig i Kalmarkretsen och få möta eventuella framtida ledare som är intresserade av att bidra med sin tid och erfarenhet. Att sedan få sitta med i styrelsen för Kalmarsunds Gymnasieförbund och allt vad det innebär, är en fantastisk möjlighet att lära och få påverka vardagen för många ungdomar i vår region. MEN! Är man inte beredd att foga sig efter demokratiska beslut, så ska man inte heller sitta med i denna demokratiska process.




lördag 25 maj 2013

En vecka efter maraton

Imorgon är det en vecka sedan jag sprang mitt andra maraton och kroppen mår... bra. Oförskämt bra! Hela jag mår bra och jag tror även att mina tånaglar har beslutat sig för att stanna kvar. Till skillnad från förra gången...

I veckan fyllde jag 35 och ett av mina livsmål var att springa en mara på under fyra timmar. Känslan är kort och gott obeskrivlig när man lyckas nå ett högt uppsatt mål. För mig var det ett högt mål med tanke på att jag sprang mitt förra maraton på 4.44 (och då sprang jag ändå hela tiden). Jag kan inte vara mer än skitnöjd med årets resultat. Och det bästa av allt är att löparlusten finns kvar, starkare än någonsin!

Jag har under hela våren haft lite problem med högra vaden. Ibland har jag haft så ont att jag haltat i början av löparrundorna men efter ett tag har det känts bättre. Under en period var jag till och med tveksam till att jag skulle kunna springa en mara. Men skam den som ger sig. Under maran kände jag ingenting, kanske lite i början men det var ju så mycket annat att tänka på då. Och efter målgång var smärtan i vaden som bortblåst. Jag tror knappt det är sant. Vem kunde tro att mirakelmedicinen bestod av att springa ett maraton? #lycklig

Igår var det dags för lite födelsedagsfirande och både jag och min löparkompis A gratulerades och fick tre löparpass med Ida Nilsson för att förbättra löpsteget. Underbart! Tack finaste vännerna! Nu känner jag mig både nördig och löparfrälst på samma gång...

Tror ändå hemligheterna bakom fina resultat i löpningen är:
1. Uppmuntrande och förstående familj
2. Löp- och pratsugna vänner
3. Styrketräning

Till er som fortfarande tvivlar på om löpning är något för er: testa! Jag trodde aldrig jag skulle tycka att löpning är så kul. 5 km var maxgränsen för mig för 6 år sedan och nu finns det inga gränser.

Vidhåller dock att det inte är så kul att springa i fyra timmar. Inte sista timmen i alla fall. Men att springa i fem timmar är ju faktiskt ännu värre. Så helt klart bättre att träna upp löpsteget och få maran avklarad lite snabbare.



söndag 19 maj 2013

En politikers utsatthet

I lördags kunde vi läsa i Barometern om hur två män kommenterat folkpartiets gruppledare Inger Hilmansson och vad hon skulle behöva för att bli lite gladare. Tänk att vi 2013 ska behöva höra något så idiotiskt. Att sedan gå ut och säga det offentligt genom en podcast... Jag blir mörkrädd. Dock inte särskilt förvånad. Vi kvinnor, överallt, får stå ut med en hel del för att vi är just kvinnor. Men det är en helt annan debatt. Jag vill just nu bara ge Inger min omtanke och mitt stöd och säga "Bra gjort!" till kommunen som nu polisanmält denna fullkomligt oacceptabla handling som jag innerligt hoppas att fler reagerar emot.

Äntligen över...

Jag sprang på 3.58 och klarade mitt mål (ett maraton under fyra timmar)! Är stolt, trött, tacksam, lycklig och öm.

Nu gäller det!

Äntligen har dagen kommit då det är dags för mitt andra marathon, Nykredit Copenhagen Marathon. Igår sken solen över södra Sverige och Danmark och vi svettades till en sambafestival på ströget. Idag är det tack och lov kyligare och regnet hänger i luften. Jag är nervös, som sig bör, men har min vän A vid min sida och springer förhoppningsvis en del av sträckan med I och T. Tankarna har pendlat mellan att fega lite och landa på en helt ok tid eller att satsa och försöka klara en tid under fyra timmar. Men varför tveka? Jag har aldrig varit bättre tränad och vet att jag klarar sträckan så jag känner eg ingen press på det sättet. Så nu kör vi! Och just det, grattis till Danmark!

tisdag 7 maj 2013

Skolriksdagen

Vilken underbar start på denna dag. Löptur kl 7 med hotellpersonal, en kanadensisk hockeyspelare, en britt och en rektor. Älskar sådana aktiviteter; social träning... Att sedan få lyssna till en före detta bråkstake i skolan, Leo Razzak, och hans liv känns mer än fantastiskt. Jag önskar att det fanns fler sådana solskenshistorier och jag vill så innerligt hjälpa fler barn och ungdomar att lyckas. Vi talar ofta om att lyckas i skolan men inte lika ofta om att lyckas i livet. Kunskapsmålen är bra men de är inte de enda målen som ska uppnås. Det finns elever som inte har några mål alls i livet och som Leo uttryckte det: "Jiddra aldrig med en människa som inte har något att förlora för den matchen förlorar du". Om en elev lever i en dysfunktionell hemmiljö (och det VET vi att tre till fyra elever i varje klass gör) så finns det sällan intresse för betyg eller kunskapsmål. Hur gör vi då för att se dessa barn och hur ser vi till att skapa ett fungerande skyddsnät? Leo växte upp med en alkoholiserad mamma och en pappa som aldrig fick anställning trots både validerade och nya utbildningar. Människorna omkring honom såg honom som ett problem och han lyckades vända allt det här till något positivt, mycket tack vare att han blev sedd och uppmuntrad av människor som gjorde skillnad. Han berättade om Fryshuset och hur man skapat Sveriges största samlingsplats för ungdomar (15 000 engagerade ungdomar!). Otrolig historia...

Vi politiker är alldeles för dåliga på att komma med kontroversiella och obekväma frågor. Hur kan vi förändra något när vi bara hänger med? Vi behöver påfyllning av politiskt intresserade människor som vill göra skillnad på riktigt. Problemet är att just denna grupp av drivna och ambitiösa tjejer och killar sällan söker sig till en så byråkratisk organisation där mycket handlar om individuella intressen, maktbehov och sega processer. Ett tugg som alltför sällan leder till något positivt. Hur får vi in fler genuint intresserade personer som är villiga att lägga ner en betydande del av sin fritid på att förbättra staden och landet de lever i. Det här är absolut inget specifikt problem för moderaterna utan något som gäller politiken i allmänhet och som borde oroa oss medborgare mer än vad det gör idag.

onsdag 1 maj 2013

Obligatoriskt dopp i havet för nu är det VÅR!

Vitsippor, grönt gräs, knoppar, glittrande vatten, fågelkvitter, sol och löpning i allt detta. Lyssnade på Laleh och försökte njuta och ta in alla vårtecken. Bästa månaden har börjat och nu gäller det att ta vara på tiden!

Lusten att springa långt börjar tyvärr avta lite men jag fick i alla fall ihop 15 km och ökade farten på slutet när jag såg badet framför mig. Ingen stege monterad på Norrlidsbadet ännu så jag fick liksom göra någon sorts armhävning i det halvmetershöga vattnet.

Många tankar kring politiken och politiker har cirkulerat i mitt huvud den senaste tiden. Kanske därför jag inte skrivit så mycket här på bloggen. Vill komma fram till vad jag vill. Alla politiker måste, enligt min mening, bli mycket mer målmedvetna. Det är så lätt att hela kommunen blir tjänstemannastyrd.

Jag tänker mycket på den politiska debatten kring fristående skolor i Färjestaden. Det känns snurrigt och som utomstående kan jag inte låta bli att undra över vad som egentligen händer i de olika nämnderna. Hur mycket styr tjänstemännen och hur mycket påverkar vi politiker? Jag är inte helt bekväm med det jag sett hittills.



torsdag 18 april 2013

Löpning och tunga tankar

Berlin... Jag älskar denna stad. Kanske just för att den andas sin historia. Det finns inte många delar av staden där spår från dess tunga bakgrund inte syns. Inte bara krigets historia utan också delningen av staden och alla människor som så desperat försökte fly från östra Berlin. Det är tydligt att tyskarna inte lever i någon sorts förnekelse, överallt vill man påminna om vad som hänt och förhindra att det någonsin händer igen. 55 miljoner människor miste sina liv på grund av en hänsynslös och förödande politik.

Det är svårt att ta in att så många människor dog under fem års tid. Allt lidande... Alla barn som mördades. Alla mammor, pappor, släktingar.

En brutal hänsynslöshet som vi alla bör bli påminda om då och då för att förstå vilka konsekvenserna blir när människor stöts ut från vårt samhälle. När vissa människor tycker att andra människor är mindre värda.

Vart jag än går så ser jag historien. Den finns i varje gatsten, foton längs vägarna, kulskott i väggarna, skönheten i Berlins mest exklusiva hotell, hotell Adlon, Brandenburger Tor, Siegessäule och spåren av muren som är markerad med speciella gatstenar genom hela staden.

En av mina favoritplatser är Holocaust Memorial, designad av Peter Eisenman och Buro Happold. Platsen är 19 000 kvm stor och består av 2711 betongblock. Marken under blocken sluttar på olika ställen samtidigt som vissa av blocken reser sig till över fyra meter. När man vandrar runt på denna plats infinner sig en stark känsla av förvirring och obehag, en känsla som ska påminna oss om förföljelsen och som ska få oss att ifrågasätta meningen med livet.

Platsen har varit starkt omdebatterad eftersom den upptar en stor, central och eftertraktad del av staden och dessutom påminner invånarna och de ca 5000 dagliga besökarna så starkt om förintelsen. Många menar dock att det är precis det som är dess mening.

Så, tankarna blir lätt ganska tunga i denna historiefyllda stad och då är det skönt att låta tankarna komma och gå ihop med en löparrunda genom staden...
















lördag 6 april 2013

Trötta fötter får vila

Sista dagen här och jag vågade mig på att själv köra brorsans enorma jeep till Santa Monica och sprang min sista runda längs Stilla havet. Det var precis som jag föreställt mig och jag passade på att verkligen njuta. Känns som det ska nu innan hemresan. Lite svårt att lämna LA och brorsan och samtidigt skönt att komma hem till kylan och familjen. Who am I kidding? Jag skulle gärna stanna kvar här i värmen ett tag till fast med familjen här istället.





måndag 1 april 2013

Hiking, ett nytt intresse?

Andra dagen som jag vandrat i Griffith park och det är verkligen jättekul och så vackert. Tanken var att jag skulle springa dit imorgon och sedan gå en led och springa hem igen. Tanken var att jag bara skulle reka lite idag och se hur långt det var till Hollywood Blvd. Men så blev det alltså inte. Jag sprang visserligen till Hollywood Blvd och fastän det bara var 5-6 km så kände jag mig trött i benen. Förstod varför först när jag tittade bakom mig och såg att det gått uppför hela vägen. Gick sista biten då det började bli riktigt brant och hittade till slut en led att följa, inte samma som igår. Det blev en rask promenad uppför en av kullarna och själva vandringen tog nästan en timme.

Det var så harmoniskt att vandra själv och bara njuta av de otroliga vyerna. Det dröjde dock inte länge förrän jag började känna mig riktigt törstig. Orutinerat nog så hade jag varken pengar eller vatten med mig och även om det var mulet och inte så varmt så började jag känna mig uttorkad. Men det var bara att bita ihop och fortsätta gå. Så fort det började gå utför igen så började jag springa och sprang tills jag var tre kvarter hemifrån. Då tog det stopp. Jag böjde mig ner och försökte andas lugnt. Jag hade nu varit ute och tränat i tre timmar utan att dricka och dessutom slarvat med maten. Som en gudagåva stannade en bil direkt till och frågade hur jag mådde och om jag behövde vatten och en energikaka. Helt otroligt. Jag tittade upp mot himlen och mimade ett tack och tackade sedan det mysiga gamla paret som direkt engagerade sig i mitt tillstånd. Vilka fantastiska människor! Med en halvliter vatten och lite mandelkaka i kroppen orkade jag lulla hemåt.

Imorgon ska jag inte glömma vattenflaskan...









söndag 31 mars 2013

Träning i Hollywood

Ett av de bästa sätten att få bukt med jetlag och samtidigt lära känna omgivningen i en ny stad, är att gå, cykla eller jogga istället för att ta bilen. Innan jag åkte hit skaffade jag mig appen "walkrunjog" där man kan hitta bra rundor världen över. Kan rekommendera den.

Nu är jag själv i LA och tanken är att jag ska träna ganska mycket under min vecka här. I LA är i princip alla bilburna och tanken på att ta sig någonstans utan bilen är främmande för de flesta amerikanarna.

Så, challenge accepted. Om jag springer i tio minuter från min brors hus så ser jag Hollywoodskylten och imorgon är planen att springa hela vägen dit och sedan hika upp till Griffith Observatory och hem igen. Jag har ingen aning om hur långt det blir men det borde bli en utmaning åtminstone.

Vi hikade hela vägen upp till en av topparna i Griffith Park igår och det märks idag att jag är van vid Kalmars flacka omgivningar... Men så vackert! Och så skönt att inte behöva tänka på vindjacka, underställ, mössa och vantar... Saknar bara mina löpartjejer!

Ett annat mål och en dröm jag har är att springa längs med st Monica, Venice beach och ner till Manhattan beach. Får förhoppningsvis ihop 25-30 km där. Puh, hoppas jag fixar det...





Wolodarski fel ute

Läste häromdagen Peter Wolodarskis ledare i DN och blev överraskad. Inte positivt överraskad. Wolodarski är vanligtvis skicklig på att skriva men den här gången verkar han inte ha tänkt efter ordentligt eller kanske inte gjort den research som krävdes. Rubriken på artikeln är: Lyft lärarlönen med 10 000 kronor i månaden. Tja, det låter väl inte fel, vem vill inte ha högre lön? Men det som gör mig upprörd är inte i första hand hans åsikt om lärarens lön, utan hans syn på lärarlegitimationen. Wolodarski målar upp ett "verkligt" scenarium från ett gymnasium i Stockholm där en av de mest erfarna och uppskattade lärarna tvingas sätta sig i skolbänken för att skaffa sig behörighet att undervisa i engelska, trots att hon "har akademisk examen från universitet i Bristol och talar obehindrat engelska".

Jag är själv lärare i engelska och det förvånar mig mycket att Wolodarski tror att om man talar flytande engelska så är det inga problem att undervisa i ämnet. Då är det ju fritt fram för alla som talar svenska att börja undervisa i ämnet på gymnasienivå... Jaså, inte? Det är väl samma sak? Den aktuella läraren ville visst läsa in engelskan på distans men det var svårt att komma in på just den utbildningen. Intressant, det är inte speciellt höga antagningskrav på engelska på en högre nivå. Har hon inte läst någon engelska alls, undrar jag då. Wolodarski skriver vidare: "Det naturliga hade varit att granska deras (de obehörigas) lämplighet som ledare i klassrummet." Ok, en sådan granskning kanske skulle göras av alla lärare. Men vänta nu, det är ju precis det som görs. På lärarutbildningen.

Om vi tar ett liknande exempel inom en annan yrkesgrupp så får vi se hur ni reagerar. En läkare i Stockholm har jobbat i tio år och är mycket uppskattad och erfaren. Det visar sig att han inte klarat av att fullfölja sin utbildning, eller förresten, han har inte gått den alls. Han har gått en annan utbildning men han är en hejare på att ta hand om sina patienter, även om han ibland säger fel saker till dem. Varför inte låta honom fortsätta? Killen har ju talang.

Jag vet att det är ett hårt krav att alla lärare ska vara behöriga och att det finns många duktiga pedagoger som saknar formell kompetens men är det inte en förmån att då få läsa sig till en behörighet via alliansregeringens Lärarlyftet, där läraren kan behålla en ganska stor del av lönen. Jag förstår att det kan kännas onödigt men samtidigt, vad ger det för signaler till oss lärare som är behöriga? Vi som läst den långa utbildningen. Jag har själv läst genom lärarlyftet eftersom jag saknade behörighet i just engelska. Jag tyckte det var helt suveränt och känner mig väldigt nöjd med att idag vara behörig i de ämnen jag undervisar i.

Wolodarski lyfter även ett annat skolproblem, att så få "duktiga" söker sig till lärarutbildningen. Det är onekligen ett mycket stort problem men om man i samma artikel säger att en utbildning inte behövs för att vara lärare så är det kanske inte så konstigt att de med högst betyg söker sig till något annat.

fredag 29 mars 2013

Vägledande citat

Försöker att bära med mig olika citat i livet. Kloka ord som faktiskt kan påverka mitt liv till det bättre. Tänkte jag kunde dela med mig lite...

"You must do the thing you think you cannot do." -Eleonor Roosevelt

"Before you diagnose yourself with depression or low self-esteem, first make sure you are not surrounded by assholes." -William Gibson

Glad påsk!

torsdag 21 mars 2013

Årets värsta vinterlöpning

Nu räcker det. Jag tänker inte springa mer utomhus förrän snön är borta. Åse och jag inledde denna dag med att springa två mil i fullständigt snökaos med höga drivor av snö, motvind och halka. Bitvis stod vi stilla och bara skrattade åt eländet. Men trots dessa "roliga" stunder känner jag mig färdig med snön. Inte kul längre. Faktiskt länge sen det var kul med snö.

Trots allt tacksam för att ha kompisar som drar ut mig på morgonen så jag får ihop långpassen... Men imorgon blir det gymet.

onsdag 20 mars 2013

Dagens belöning

Ligger lite efter vad gäller träningsappar och har egentligen bara testat Nikes app. Fick sedan nys om att runkeeper kunde hjälpa mig att klara ett maraton på under fyra timmar. Har nu testat några av passen, både intervallpass och "vanliga" pass och det är över förväntan. Skönt med någon som säger till en att öka fort eller sakta ner. Som en PT helt enkelt.

I dagens vinterväder hade det varit lätt att skippa löpningen. Man tror knappt det är sant. Snart vårdagjämning... Tack vare Anna och Marie kom jag ut på en lagom runda i snöstorm och fick sedan basta som belöning. Som tur var fanns det inget hål i isen så jag slapp bada (=lycka).

Nu vila och, såvida det inte kommit tre dm snö under natten, långlöpning med Åse imorgon bitti. Snark.




lördag 16 mars 2013

Sverigemötet

Som alltid efter Sverigemötet så känner jag mig stärkt och övertygad i min tro på Moderaternas förmåga att leda landet. Ja, det är nästan lite av ett Hallelujamoment över dessa dagar, särskilt då Anders och Fredrik håller sina tal. På ett coolt sätt. Själva introt innan Fredrik kommer in på scen påminner om nolleP i Linköping, när sexmästeriet presenterades för nollorna. Hög och stämningsfull musik dånar ur högtalarna, 2000 (ok, några fler än vad vi nollor var) moderater klappar händerna i takt under nästan två minuter. Stämningen och förväntningarna höjs för varje sekund och plötsligt växlar musiken till vinnarlåten i Eurovision 2013,
You. Förra året var det Euforia, så det verkar vara en tradition. En tradition som får alla att explodera i just eufori. Som sagt, ett Hallelujamoment.

Fredrik talar i nästan en halvtimme om brottsligheten i Sverige och behovet av att förbättra och effektivisera utredningar och att få fler, på riktigt, uppklarade brott. Han pratar om förebyggande åtgärder, hot spots och bättre kommunikation mellan olika instanser, framför allt då det handlar om ungdomsbrottslighet. Han talar om IT-brottscenter för att ta krafttag mot bland annat kränkningar på nätet. Andra halvan av talet ägnar han åt skolan, vården och omsorgen, välfärdens kärna. Lägger du din röst på moderaterna så ska du veta att du får det bättre.

Fredrik får förstås stående ovationer och applåderna vill aldrig ta slut. Stolthet och trygghet. Moderaterna tar aldrig något för givet utan strävar istället för att alltid bli lite bättre, höja ribban.

I år är det tydligt att moderaterna vill vidga vyerna och att politiken ska synas även utanför Stockholm. Lärare, poliser, brandmän, sjuksköterskor, barnmorskor, renhållare, undersköterskor med flera är nu i centrum och det är tydligt att moderaterna vill värna låg- och medelinkomsttagarna i första hand. Det känns bra, riktigt bra. Det känns extra bra att dessutom veta att det vi prioriterar högst är ordning i finanserna. Sverige är en förebild i Europa.

fredag 15 mars 2013

Kalla Karlstads Klarälvsbana

Så vaknar jag till sol och ett fantastiskt vinterlandskap och tänker att januari är en fin månad. Nej, men just det. Det är ju mitten på mars och det ska inte vara 19 minus då. Inte ens i Karlstad!

Fick efter 7 km inte upp värmen, vilket får mig att fundera på hur sakta det egentligen gick. Kommer ni ihåg jokern i en av Batmanfilmerna? Han kunde skicka isblixtar så att offret liksom frös till samtidigt som han sa "freeze". Säger lite om min känsla vid dagens löpning...

Nu är jag i alla fall på plats på CCC i Karlstad och inväntar resten av kalmargänget. Blir morgonmingel så länge och därefter följande seminarier:

Migrationspolitik
Kvinnor på ledande befattningar i Sverige
Ungas arbetsmarknad och sist men definitivt inte minst
Världens bästa skola.

Ser också mycket fram emot Anders och Fredriks tal under dessa två förhoppningsvis mycket inspirationsfyllda dagar i ett vackert men kallt Karlstad.





torsdag 14 mars 2013

Hjovisst

Är på väg till Sverigemötet i Karlstad. I minibussen breder muffarna ut sig längst bak och vi andra trängs i mitten- och framsätet. Mycket trevlig sällskap dock. Det ska bli riktigt kul att vara med på Sverigemötet i år igen. Inspirationen var stor efter förra årets möte.

Men det är långt till Karlstad... För ett tag sedan passerade vi en vägskylt med namnet "Hjo" och jag fick en flashback till sommaren 2004. Det är snart tio år sedan jag och min kompis fick för oss att göra Vätternrundan. Vi var lite smågalna redan på den tiden och tyckte att har man gjort tjejvättern en gång (eller var det två?) så är det dags för nästa steg, dvs 30 mil på en cykel.

Jag har aldrig plågat mig själv så mycket som under dessa 30 mil. Jag hade ont redan efter två mil och minns att jag såg skylten "280 km" och att jag inte förrän då uppskattade exakt hur långt vi skulle cykla och hur ont det skulle göra. Vätternrundan var ändå inget som jag kastade mig in i. Jag hade tränat ordentligt inför den och hade åtminstone 130 mil i benen men en månad innan starten blev mina fina cykel, en då 28 år gammal Peugeot, stulen ur vindsförrådet. Hur det gick till, vem som gjorde det och varför är fortfarande en gåta för mig.

Envis som jag är köpte jag en ny cykel i all hast och tänkte att det fick bära eller brista. Man kan säga att det brast. Bokstavligen.

Anyhow, så minns jag Hjo väldigt väl. Vi hade då cyklat två tredjedelar av sträckan och stannat för att äta. Det var den kallaste, regnigaste och blåsigaste Vätternrundan på 20 år och när vi cyklade in i Hjo stod det en dam vid mikrofonen och hälsade alla välkomna till "soliga och somriga Hjo". Jag trodde jag skulle dö. Inte för att själva cyklingen var tuff men cykeln var för stor och sadeln inte incyklad. Det gjorde fruktansvärt ont ungefär överallt. Jag var så nära att ge upp men min stolthet (hade skrutit om att jag skulle cykla 30 mil till alla jag kände och ingen trodde jag skulle klara det) fick mig att ställa mig upp (kunde inte sitta) på cykeln igen och i slow motion cykla bort från Hjo och vidare mot Motala. Jag kunde inte sitta på en vecka och hade jag inte genomfört det hela med min fina vän Anna så hade jag inte kunnat skratta åt det ens idag. Nu kan jag åtminstone småle när jag ser skylten "Hjo". Halva leendet är för att jag sitter i en bil och inte på en cykel.

söndag 3 mars 2013

Mina egna PT:s

Jag är helt slut i hela kroppen efter ett intensivt styrkepass med U igår och ett långpass på 20 km med A idag. Däremellan pepping från Å och på onsdag ser jag fram emot löpning med I och M. På torsdag blir det styrka igen med L. Så varför betala för en PT när man har så många fina och träningssugna kompisar?

Ett tips till dig som inte kommer iväg på träningspasset: se till att umgås med likasinnade och peppa varandra. Bestäm tid och plats och bestäm er för att aldrig, och jag menar ALDRIG, ställa in pga att ni inte orkar eller känner för det. Avbokning en timme innan eller senare bör debiteras.

Och sätt upp mål! Bestäm dig för ett lopp som är lite längre än vad du någonsin sprungit eller bestäm dig för att springa ett kortare lopp men på en rekordsnabb tid. Målet ska vara realistiskt men utmanande. Var inte rädd för att ta i!

Hoppas ni alla får en skön avslutning på helgen!

lördag 2 mars 2013

Karriärsfrågor

Naturligtvis har det hänt ett flertal gånger att jag (som så många andra) behandlats annorlunda pga mitt kön. Eller nej, fel av mig, pga att jag är kvinna och i mitt fall även mamma. Jag har förmånen att vara mamma. I mitt fall är barnen självvalda och jag är lyckligt lottad som har dem.

Under hösten var jag en av kandidaterna till att bli nytt oppositionsråd i Kalmar och fick då under en av intervjuerna frågan (av en äldre herre):

Och vem ska ta hand om dina barn om du får det här uppdraget?

Frågan störde mig och det störde mig ännu mer att jag inte fann mig tillräckligt snabbt för att kontra med något som skulle få mannen att förstå hur idiotisk frågan var.

Vid ett annat tillfälle fick jag frågan rakt ut:

Du har ju ett barn nu. Kommer du att skaffa fler inom en snar framtid?

Så sent som i tisdags pratade jag med en mycket klok man som hade ett tips om vad jag som kvinna kan svara på dessa frågor. Inte nog med att frågorna är oerhört plumpa och rent utav korkade (enligt mig), de är dessutom högst privata. Vi vet att det finns ett stort antal tjejer och kvinnor som är ofrivilligt barnlösa. Ingen vet om den tillfrågade har genomgått tre misslyckade provrörsbefruktningar, haft fem missfall eller otåligt väntar på att få adoptera ett barn. En så, till synes, enkel och praktisk fråga kan röra upp väldigt många känslor och få en att tappa respekten för den som ställer frågan. Dessutom, har jag mycket svårt att tro att exempelvis Johan Persson fick den frågan då han som småbarnsförälder började som kommunalråd i Kalmar. Bara tanken att en man skulle få dessa frågor på en anställningsintervju är skrattretande.

Så, till alla er som får en fråga som liknar dessa ovan, testa att kontra med:

Nu är det ju inte alla som har den förmånen att kunna barn. (Tack för tipset, KA!)

Förhoppningsvis får frågeställaren sig en tankeställare. Hur många barn en kvinna har eller vill ha eller överhuvudtaget kan få, har inget med jobbet att göra och arbetsgivaren har inte heller något med barn att göra. Att ställa denna fråga till kvinnan och inte mannen i samma situation gör mig upprörd (även om frågan inte alls bör ställas).

Med risk för att efter detta inlägget kännetecknas som argbigga så önskar jag er alla en skön lördagskväll själva, tillsammans med vännerna eller med familjen.

fredag 1 mars 2013

torsdag 28 februari 2013

Apropå bloggens namn

Fick idag höra att träning och politik låter lite väl pretentiöst. Och det kanske det gör men jag lovar att jag ska försöka skriva inlägg som inte handlar om skryt eller fina ord som försöker beskriva hur duktig jag är. Tanken är att jag ska beskriva politikens baksida, insida och framsida. Den som förväntar sig skvaller eller skitsnack kommer dock att bli besviken. Jag ägnar mig inte åt sådant. Däremot kommer jag att skriva om mina tankar kring politiskt arbete i Kalmar och om mina reflektioner kring detta arbete.

Det händer mycket bakom kulisserna för visst är politik ett sorts spel där det gäller att snabbt lära sig reglerna och det är nog många medvetna om. Jag ser dock fram emot att kunna påverka spelets regler och jag ser gärna fler som engagerar sig politiskt, oavsett parti, och som kan medverka till att politiken blir ett rent spel där individer inte säljer sig till högstbjudande för att få ett högre arvode eller mer makt för sin egen del.

Ett politiskt engagemang ska inte handla om arvoden utan i första hand om att du vill vara med och påverka din omgivning positivt. Om du omger dig av positiva och innovativa människor som har ett brinnande intresse för den stad de bor i så kan politik vara fantastiskt kul. Jag tycker att det är det och jag ser till att omge mig av andra som också tycker det är, rent ut sagt, skitkul med politik och det är det som får mig att lägga flera timmar i veckan på detta fritidsintresse.

Därav namnet, träning och politik. Det är mina stora fritidsintressen och även en stor del av den jag är som person. Så, take it or leave it. Jag blir väldigt glad om du fortsätter läsa min blogg. ;)

Ha en skön kväll!

onsdag 27 februari 2013

Kulturcentrum med synergieffekt

Kvällens möte med Björn Samuelsson, kommunens kulturutvecklare, var mycket givande. Dels för att jag fick träffa flera kreativa och ambitiösa människor som ägnar så mycket av sin fritid till att sprida värme och kultur till omgivningen men också för att få höra bakgrunden till varför Kalmar så innerligt behöver ett kulturcentrum där så många drömmar och aktiviteter kan vistas. Behovet av lokaler och kompetenser är stort och liknande satsningar i andra kommuner har visat på stora synergieffekter. När vi pratar om vilka miljöproblem Byteatern har i dagsläget så känns det absurt att överhuvudtaget diskutera ett universitet i hamnen.



måndag 25 februari 2013

Vinterlöpning rekommenderas varmt

Äntligen är snön på väg att smälta något och jag hoppas vintern försvinner för i år. Mitt närmsta mål är maraton i Köpenhamn, därefter Magganloppet och Kalmarmilen. Har hört rykten om en halvmara i Kalmar och hoppas att det stämmer. Tror jag lovat Malin Almqvist ett midnattslopp också... Naturligtvis vill jag även få lite bra tider på dessa lopp och vad gäller Kalmarmilen så vill jag komma under 50 min. Tror Johan Persson ligger där nånstans så mitt mål får väl bli att springa snabbare än självaste kommunalrådet. Borde inte vara så svårt.

Så på med löpardojorna, med eller utan dubb, och njut av det sista slasket (eller vänd dig till löpbandet på närmaste gym). Jag rekommenderar Björkenäs, Värsnäs och för mindre snö och slask, cykelvägen mellan Ängö och Norrliden.

Nytt kulturcentrum

På måndag är det dags för en föredragning på Kalmar teater. Moderaterna i Kalmar ordnar en liten tillställning med Björn Samuelsson, kulturutvecklare i kommunen. Björn kommer att berätta om bland annat digitaliseringen av teatern men också om hur tankarna går kring Kalmars framtida kulturcentrum. Planen är att både Byteatern och Kulturskolan ska inrymmas i ett samlat kulturcentrum men även andra kulturinstitutioner kan komma att få plats. Sugen på att få veta mer? Kom till vårt informationsmöte onsdagen den 27 februari kl 18.30. Platsen är förstås Kalmar teater, i cafét på andra våningen. Arrangörer är jag och Jan-Ingemar Lundström. Hoppas vi ses där!

söndag 24 februari 2013

Ont i hela kroppen

Efter magsjukan har längtan varit stor att få komma igång med träningen igen och i torsdags gick startskottet. Ett intensivt styrkepass påminde mig om alla mina muskler i dagarna tre. Igår var det dags för första långpasset på länge och tillsammans med min fina vän I pulsade jag iväg i snön till vackra Stävlö och sedan igenom Horsö naturreservat. Bitvis gick det riktigt sakta pga all snö men vi försökte tänka på tiden vi var ute istället för tempot. 19.2 km fick vi ihop och idag har jag känt mig riktigt trött i kroppen. Hade sedan tidigare bestämt styrkepass med grannen så det var bara att pallra sig iväg till gymmet idag igen. Har precis avbokat morgondagens styrkepass. Måste vila.

På tisdag hoppas jag däremot kunna springa igen. Ser fram emot det.