Man kan tro att när man är van vid att träna inför ett maraton eller ett halvmaraton så känns det aldrig motigt att ge sig ut på en milsrunda eller kortare. Visst, jag känner sällan ett motstånd när det gäller löpningen men ibland drar jag mig ordentligt för att ge mig ut. Ofta sammanfaller den känslan med ledighet eller semester. Och nu har jag semester. Löparkompisarna är bortresta, upptagna, förkylda eller skadade. Då kan det lätt kännas tungt att ge sig ut på egenlöpning. Men det är bara att bita ihop och tro mig, efter en minuts löpning känner du att det är det enda rätta. För varje minuts träning räknas. Allt är bättre än inget. En minut är mer än ingen minut.
Min och A:s plan var att springa 21 km idag, som träning inför Kalmar halvmaraton på lördag. Men så blev A förkyld och jag kunde inte motivera mig till att springa samma runda själv. Hade svårt nog att motivera mig till att springa en mil men är såååå glad att jag gjorde just det och inte en kortare runda eller inget alls. Det är något magiskt med att springa en mil. Det är liksom precis lagom långt. Varför? Jo, för att milen kan delas in i fem faser.
Första 2 km går åt till en sorts hälsoanalys. Hur mår kroppen? Hur känner jag mig?
Mellan 2-4 km utvärderar jag mitt liv och situationen jag befinner mig i just nu. Mår familjen bra? Hur är det på jobbet?
Under 4-6 km kommer oftast lyckoruset. Löpningen känns lättare och jag tänker på mina fina vänner, min härliga familj, hur kul jag har på jobbet och att det faktiskt är riktigt kul att springa.
Sedan börjar den psykologiska utmaningen. Det är nu själva utvecklingen av mig själv kommer igång på allvar. Om jag slutar springa efter 6 km så är det förstås en härlig känsla (oftast) men det stannar vid en utvärdering av det som är nu, inte det som komma skall, dvs framtiden.
Mellan 6-8 km går löpningen av sig själv och jag kan ägna mig helt åt mig själv och mina tankar. Här finns utrymme att få ut eventuella aggressioner, utvärdera omgivningen, positiva och negativa funderingar. Vad vill jag uppnå? Inom jobbet, inom politiken, i livet? Vilka är mina mål, mina ambitioner? Vad hindrar mig att nå dit jag vill?
Så kommer då de sista avslutande 2 km då kreativiteten börjar flöda. Självförtroendet växer och jag känner mig nästan odödlig. Benen känns starka och jag lever i nuet. Jag vet vad jag vill och har idéer om hur jag ska nå dit.
Så därför springer jag gärna en mil istället för en halvmil och därför är det viktigt att springa en mil ensam då och då.
