Premiärtur på Öland

Årets första cykeltur är avverkad. Vi ställde bilen på Träffpunkt Öland och cyklade via några backar upp till Borgholm. Där blev det kort paus för macka och vatten innan vi vände tillbaka. Vädret? Soligt som attan och 12 grader varmt. Och blåsigt värre. Vi bokstavligen flög fram första tre milen och kom vid vissa sträckor upp i hastigheter som låg mellan 40-50 km/h utan att trycka på särskilt hårt. I övrigt försökte vi ta det ganska lugnt och bara njuta. Värre blev det på tillbakavägen. 12 m/s i rak motvind i tre mil. Meeeen, vad gör väl det. No pain, no gain. Vilken dag! 

Första milen på länge

Så himla skön känsla. Jag sprang i ett ganska långsamt tempo, ca 5.45-6 men det var njutbart och med en bra känsla i hela kroppen. Har en lite tung känsla i huvudet men benen känns starka. Grym träningsvärk i magen från passet med T i torsdags morse. Längtar till nästa styrkepass på måndag. Har ju fått nya övningar och det ska bli kul att köra dem på egen hand. Särskilt mycket gillar jag avslutningen. Jag springer i 10 km/h i 18 graders uppförsbacke i 6 x 30 sek med 30 sek vila. Grymt kul och grymt jobbigt. 

Pain is temporary. Pride is forever. 

Ny fas, nytt program

Ja, då tror jag att jag har lyckats lista ut vad det är som jag har i kroppen- stress. Känns konstigt att jag inte förstått det tidigare men nu gäller det att jag tar tag i det. Tanken har inte ens slagit mig innan utan jag har tänkt att det nog är en förkylning som ligger och pyr men som inte märks fysiskt. Men tittar jag bakåt så är det uppenbart. Illamående och yrsel vid träning, stegrande puls, undermålig sömn, prestation som uteblir. Och så tröttheten. Jag som så sällan känner mig trött.

En tanke är att det kan bero på alla tuffa pass (i kombination med en del annat förstås). Tidigare har träningen varit min återhämtning. Jag har sprungit och tagit mig tid att reflektera och tänka ut lösningar på problem. Långa pass har inneburit mycket tid att fundera. De senaste tio veckorna har nästan enbart bestått av hårda intervallpass i olika former. Det har varit tufft men kul. Dock har reflektionstiden helt uteblivit och varje sekund har jag fyllt med input av olika slag. Dagarna har gått fort och nu står jag här och inser att jag inte har idisslat något alls utan bara tagit in mer och mer. 

Så det var tur att en ny fas inleddes i torsdags. Bäste T hade kloka synpunkter. Det har min familj haft länge men som alla vet är det ju lättare att ta in när någon utomstående säger det. Lite längre och meditativa pass är planerade och inlagda i schemat. Äntligen! Den tuffaste styrkefasen är över och nu inleds en explosiv styrkefas och längre löp- och cykelpass. 

Jag kommer att resa en hel del med jobbet den närmaste tiden, vilket innebär att jag måste anpassa träningen till det. Något som T också har tänkt på. 

Så till kosten. Den svåraste biten. När jag lägger så här mycket tid på träningen så vill jag så gärna att det ska ge resultat. Självklart. Men då måste jag också ändra på vissa saker inom min kost. Det är slut på sötsaker och onödiga efterrätter. Det motverkar min träning. Jag behöver äta ordentligt och tillräckligt mycket. Särskilt nu när de längre passen kommer, men jag behöver inte gå upp i vikt. Snarare finns det utrymme för att förlora ett par, tre kilon. Det skulle göra det lättare för mig. 

Så det blir en av utmaningarna framöver. Men å andra sidan. Kan jag styra över sådana saker så tränar jag ju även pannbanet. Och det ska visst behövas till en Ironman. Eller Spiderman som min dotter säger...

Magiska chins

Det häftigaste i träningsväg är när jag kan följa mina resultat och min utveckling. Det motiverar och entusiasmerar. För åtta veckor sedan började mitt senaste styrkeprogram. Det var tufft och slitigt med övningar som innebar både mycket styrka men också svår teknik. Jag gav i och för sig inte 100 % när jag gjorde mitt första pass med T och hamnade därför bara på totalt 8 chins (på 3 rep). Idag, 8 veckor senare, gör jag 9+8+7 chins. Jag har med andra ord tredubblat min styrka. 

Känns bra. Snart är jag uppe i 10 chins. Det är fortfarande min favoritövning. 😀

Snart dags för personbästa

Planen var att springa milen rekordsnabbt i lördags men en lindrig förkylning kom i vägen. Försökte mig på det idag igen men pulsen skenade iväg efter bara 3 km. Höll visserligen 4.20-tempo men när pulsen närmar sig 180 och det är 7 km kvar så är det bara att lägga ner. Det var något som inte stämde och jag hade det nog på känn egentligen. Var seg i kroppen och pulsen låg redan vid start på tio mer än vanligt. 

På torsdag kommer jag att få ett nytt program av T och det ska bli så himla kul. Och förmodligen grisjobbigt. Jag har dock aldrig tränat så regelbundet och ihållande som de sista åtta veckorna. Det har varit många intervallpass och de har slitit på kroppen. När sista träningsveckan började var jag nertränade och kunde inte prestera. Pulsen var ok men benen för tunga för att kunna trycka ifrån. Jag kom inte upp i puls förrän kroppen sa ifrån. Därför blev det paus och nästan direkt kom en halsinfektion med dryg hosta som följd. 

Jag vilade, åkte skidor och var ute mycket, vilket gjorde att jag kände mig återhämtad på bara några dagar. 

Förra veckan var vilovecka och jag körde därför endast två lugnare styrkepass. Nu gäller det att bli HELT frisk innan jag pressar mig igen. Nytt försök på milen till helgen.