Träning i Hollywood

Ett av de bästa sätten att få bukt med jetlag och samtidigt lära känna omgivningen i en ny stad, är att gå, cykla eller jogga istället för att ta bilen. Innan jag åkte hit skaffade jag mig appen "walkrunjog" där man kan hitta bra rundor världen över. Kan rekommendera den.

Nu är jag själv i LA och tanken är att jag ska träna ganska mycket under min vecka här. I LA är i princip alla bilburna och tanken på att ta sig någonstans utan bilen är främmande för de flesta amerikanarna.

Så, challenge accepted. Om jag springer i tio minuter från min brors hus så ser jag Hollywoodskylten och imorgon är planen att springa hela vägen dit och sedan hika upp till Griffith Observatory och hem igen. Jag har ingen aning om hur långt det blir men det borde bli en utmaning åtminstone.

Vi hikade hela vägen upp till en av topparna i Griffith Park igår och det märks idag att jag är van vid Kalmars flacka omgivningar... Men så vackert! Och så skönt att inte behöva tänka på vindjacka, underställ, mössa och vantar... Saknar bara mina löpartjejer!

Ett annat mål och en dröm jag har är att springa längs med st Monica, Venice beach och ner till Manhattan beach. Får förhoppningsvis ihop 25-30 km där. Puh, hoppas jag fixar det...

Wolodarski fel ute

Läste häromdagen Peter Wolodarskis ledare i DN och blev överraskad. Inte positivt överraskad. Wolodarski är vanligtvis skicklig på att skriva men den här gången verkar han inte ha tänkt efter ordentligt eller kanske inte gjort den research som krävdes. Rubriken på artikeln är: Lyft lärarlönen med 10 000 kronor i månaden. Tja, det låter väl inte fel, vem vill inte ha högre lön? Men det som gör mig upprörd är inte i första hand hans åsikt om lärarens lön, utan hans syn på lärarlegitimationen. Wolodarski målar upp ett "verkligt" scenarium från ett gymnasium i Stockholm där en av de mest erfarna och uppskattade lärarna tvingas sätta sig i skolbänken för att skaffa sig behörighet att undervisa i engelska, trots att hon "har akademisk examen från universitet i Bristol och talar obehindrat engelska".

Jag är själv lärare i engelska och det förvånar mig mycket att Wolodarski tror att om man talar flytande engelska så är det inga problem att undervisa i ämnet. Då är det ju fritt fram för alla som talar svenska att börja undervisa i ämnet på gymnasienivå... Jaså, inte? Det är väl samma sak? Den aktuella läraren ville visst läsa in engelskan på distans men det var svårt att komma in på just den utbildningen. Intressant, det är inte speciellt höga antagningskrav på engelska på en högre nivå. Har hon inte läst någon engelska alls, undrar jag då. Wolodarski skriver vidare: "Det naturliga hade varit att granska deras (de obehörigas) lämplighet som ledare i klassrummet." Ok, en sådan granskning kanske skulle göras av alla lärare. Men vänta nu, det är ju precis det som görs. På lärarutbildningen.

Om vi tar ett liknande exempel inom en annan yrkesgrupp så får vi se hur ni reagerar. En läkare i Stockholm har jobbat i tio år och är mycket uppskattad och erfaren. Det visar sig att han inte klarat av att fullfölja sin utbildning, eller förresten, han har inte gått den alls. Han har gått en annan utbildning men han är en hejare på att ta hand om sina patienter, även om han ibland säger fel saker till dem. Varför inte låta honom fortsätta? Killen har ju talang.

Jag vet att det är ett hårt krav att alla lärare ska vara behöriga och att det finns många duktiga pedagoger som saknar formell kompetens men är det inte en förmån att då få läsa sig till en behörighet via alliansregeringens Lärarlyftet, där läraren kan behålla en ganska stor del av lönen. Jag förstår att det kan kännas onödigt men samtidigt, vad ger det för signaler till oss lärare som är behöriga? Vi som läst den långa utbildningen. Jag har själv läst genom lärarlyftet eftersom jag saknade behörighet i just engelska. Jag tyckte det var helt suveränt och känner mig väldigt nöjd med att idag vara behörig i de ämnen jag undervisar i.

Wolodarski lyfter även ett annat skolproblem, att så få "duktiga" söker sig till lärarutbildningen. Det är onekligen ett mycket stort problem men om man i samma artikel säger att en utbildning inte behövs för att vara lärare så är det kanske inte så konstigt att de med högst betyg söker sig till något annat.

Vägledande citat

Försöker att bära med mig olika citat i livet. Kloka ord som faktiskt kan påverka mitt liv till det bättre. Tänkte jag kunde dela med mig lite...

"You must do the thing you think you cannot do." -Eleonor Roosevelt

"Before you diagnose yourself with depression or low self-esteem, first make sure you are not surrounded by assholes." -William Gibson

Glad påsk!

Årets värsta vinterlöpning

Nu räcker det. Jag tänker inte springa mer utomhus förrän snön är borta. Åse och jag inledde denna dag med att springa två mil i fullständigt snökaos med höga drivor av snö, motvind och halka. Bitvis stod vi stilla och bara skrattade åt eländet. Men trots dessa "roliga" stunder känner jag mig färdig med snön. Inte kul längre. Faktiskt länge sen det var kul med snö.

Trots allt tacksam för att ha kompisar som drar ut mig på morgonen så jag får ihop långpassen... Men imorgon blir det gymet.

Dagens belöning

Ligger lite efter vad gäller träningsappar och har egentligen bara testat Nikes app. Fick sedan nys om att runkeeper kunde hjälpa mig att klara ett maraton på under fyra timmar. Har nu testat några av passen, både intervallpass och "vanliga" pass och det är över förväntan. Skönt med någon som säger till en att öka fort eller sakta ner. Som en PT helt enkelt.

I dagens vinterväder hade det varit lätt att skippa löpningen. Man tror knappt det är sant. Snart vårdagjämning... Tack vare Anna och Marie kom jag ut på en lagom runda i snöstorm och fick sedan basta som belöning. Som tur var fanns det inget hål i isen så jag slapp bada (=lycka).

Nu vila och, såvida det inte kommit tre dm snö under natten, långlöpning med Åse imorgon bitti. Snark.

Sverigemötet

Som alltid efter Sverigemötet så känner jag mig stärkt och övertygad i min tro på Moderaternas förmåga att leda landet. Ja, det är nästan lite av ett Hallelujamoment över dessa dagar, särskilt då Anders och Fredrik håller sina tal. På ett coolt sätt. Själva introt innan Fredrik kommer in på scen påminner om nolleP i Linköping, när sexmästeriet presenterades för nollorna. Hög och stämningsfull musik dånar ur högtalarna, 2000 (ok, några fler än vad vi nollor var) moderater klappar händerna i takt under nästan två minuter. Stämningen och förväntningarna höjs för varje sekund och plötsligt växlar musiken till vinnarlåten i Eurovision 2013,
You. Förra året var det Euforia, så det verkar vara en tradition. En tradition som får alla att explodera i just eufori. Som sagt, ett Hallelujamoment.

Fredrik talar i nästan en halvtimme om brottsligheten i Sverige och behovet av att förbättra och effektivisera utredningar och att få fler, på riktigt, uppklarade brott. Han pratar om förebyggande åtgärder, hot spots och bättre kommunikation mellan olika instanser, framför allt då det handlar om ungdomsbrottslighet. Han talar om IT-brottscenter för att ta krafttag mot bland annat kränkningar på nätet. Andra halvan av talet ägnar han åt skolan, vården och omsorgen, välfärdens kärna. Lägger du din röst på moderaterna så ska du veta att du får det bättre.

Fredrik får förstås stående ovationer och applåderna vill aldrig ta slut. Stolthet och trygghet. Moderaterna tar aldrig något för givet utan strävar istället för att alltid bli lite bättre, höja ribban.

I år är det tydligt att moderaterna vill vidga vyerna och att politiken ska synas även utanför Stockholm. Lärare, poliser, brandmän, sjuksköterskor, barnmorskor, renhållare, undersköterskor med flera är nu i centrum och det är tydligt att moderaterna vill värna låg- och medelinkomsttagarna i första hand. Det känns bra, riktigt bra. Det känns extra bra att dessutom veta att det vi prioriterar högst är ordning i finanserna. Sverige är en förebild i Europa.

Kalla Karlstads Klarälvsbana

Så vaknar jag till sol och ett fantastiskt vinterlandskap och tänker att januari är en fin månad. Nej, men just det. Det är ju mitten på mars och det ska inte vara 19 minus då. Inte ens i Karlstad!

Fick efter 7 km inte upp värmen, vilket får mig att fundera på hur sakta det egentligen gick. Kommer ni ihåg jokern i en av Batmanfilmerna? Han kunde skicka isblixtar så att offret liksom frös till samtidigt som han sa "freeze". Säger lite om min känsla vid dagens löpning...

Nu är jag i alla fall på plats på CCC i Karlstad och inväntar resten av kalmargänget. Blir morgonmingel så länge och därefter följande seminarier:

Migrationspolitik
Kvinnor på ledande befattningar i Sverige
Ungas arbetsmarknad och sist men definitivt inte minst
Världens bästa skola.

Ser också mycket fram emot Anders och Fredriks tal under dessa två förhoppningsvis mycket inspirationsfyllda dagar i ett vackert men kallt Karlstad.

Hjovisst

Är på väg till Sverigemötet i Karlstad. I minibussen breder muffarna ut sig längst bak och vi andra trängs i mitten- och framsätet. Mycket trevlig sällskap dock. Det ska bli riktigt kul att vara med på Sverigemötet i år igen. Inspirationen var stor efter förra årets möte.

Men det är långt till Karlstad... För ett tag sedan passerade vi en vägskylt med namnet "Hjo" och jag fick en flashback till sommaren 2004. Det är snart tio år sedan jag och min kompis fick för oss att göra Vätternrundan. Vi var lite smågalna redan på den tiden och tyckte att har man gjort tjejvättern en gång (eller var det två?) så är det dags för nästa steg, dvs 30 mil på en cykel.

Jag har aldrig plågat mig själv så mycket som under dessa 30 mil. Jag hade ont redan efter två mil och minns att jag såg skylten "280 km" och att jag inte förrän då uppskattade exakt hur långt vi skulle cykla och hur ont det skulle göra. Vätternrundan var ändå inget som jag kastade mig in i. Jag hade tränat ordentligt inför den och hade åtminstone 130 mil i benen men en månad innan starten blev mina fina cykel, en då 28 år gammal Peugeot, stulen ur vindsförrådet. Hur det gick till, vem som gjorde det och varför är fortfarande en gåta för mig.

Envis som jag är köpte jag en ny cykel i all hast och tänkte att det fick bära eller brista. Man kan säga att det brast. Bokstavligen.

Anyhow, så minns jag Hjo väldigt väl. Vi hade då cyklat två tredjedelar av sträckan och stannat för att äta. Det var den kallaste, regnigaste och blåsigaste Vätternrundan på 20 år och när vi cyklade in i Hjo stod det en dam vid mikrofonen och hälsade alla välkomna till "soliga och somriga Hjo". Jag trodde jag skulle dö. Inte för att själva cyklingen var tuff men cykeln var för stor och sadeln inte incyklad. Det gjorde fruktansvärt ont ungefär överallt. Jag var så nära att ge upp men min stolthet (hade skrutit om att jag skulle cykla 30 mil till alla jag kände och ingen trodde jag skulle klara det) fick mig att ställa mig upp (kunde inte sitta) på cykeln igen och i slow motion cykla bort från Hjo och vidare mot Motala. Jag kunde inte sitta på en vecka och hade jag inte genomfört det hela med min fina vän Anna så hade jag inte kunnat skratta åt det ens idag. Nu kan jag åtminstone småle när jag ser skylten "Hjo". Halva leendet är för att jag sitter i en bil och inte på en cykel.

Mina egna PT:s

Jag är helt slut i hela kroppen efter ett intensivt styrkepass med U igår och ett långpass på 20 km med A idag. Däremellan pepping från Å och på onsdag ser jag fram emot löpning med I och M. På torsdag blir det styrka igen med L. Så varför betala för en PT när man har så många fina och träningssugna kompisar?

Ett tips till dig som inte kommer iväg på träningspasset: se till att umgås med likasinnade och peppa varandra. Bestäm tid och plats och bestäm er för att aldrig, och jag menar ALDRIG, ställa in pga att ni inte orkar eller känner för det. Avbokning en timme innan eller senare bör debiteras.

Och sätt upp mål! Bestäm dig för ett lopp som är lite längre än vad du någonsin sprungit eller bestäm dig för att springa ett kortare lopp men på en rekordsnabb tid. Målet ska vara realistiskt men utmanande. Var inte rädd för att ta i!

Hoppas ni alla får en skön avslutning på helgen!

Karriärsfrågor

Naturligtvis har det hänt ett flertal gånger att jag (som så många andra) behandlats annorlunda pga mitt kön. Eller nej, fel av mig, pga att jag är kvinna och i mitt fall även mamma. Jag har förmånen att vara mamma. I mitt fall är barnen självvalda och jag är lyckligt lottad som har dem.

Under hösten var jag en av kandidaterna till att bli nytt oppositionsråd i Kalmar och fick då under en av intervjuerna frågan (av en äldre herre):

Och vem ska ta hand om dina barn om du får det här uppdraget?

Frågan störde mig och det störde mig ännu mer att jag inte fann mig tillräckligt snabbt för att kontra med något som skulle få mannen att förstå hur idiotisk frågan var.

Vid ett annat tillfälle fick jag frågan rakt ut:

Du har ju ett barn nu. Kommer du att skaffa fler inom en snar framtid?

Så sent som i tisdags pratade jag med en mycket klok man som hade ett tips om vad jag som kvinna kan svara på dessa frågor. Inte nog med att frågorna är oerhört plumpa och rent utav korkade (enligt mig), de är dessutom högst privata. Vi vet att det finns ett stort antal tjejer och kvinnor som är ofrivilligt barnlösa. Ingen vet om den tillfrågade har genomgått tre misslyckade provrörsbefruktningar, haft fem missfall eller otåligt väntar på att få adoptera ett barn. En så, till synes, enkel och praktisk fråga kan röra upp väldigt många känslor och få en att tappa respekten för den som ställer frågan. Dessutom, har jag mycket svårt att tro att exempelvis Johan Persson fick den frågan då han som småbarnsförälder började som kommunalråd i Kalmar. Bara tanken att en man skulle få dessa frågor på en anställningsintervju är skrattretande.

Så, till alla er som får en fråga som liknar dessa ovan, testa att kontra med:

Nu är det ju inte alla som har den förmånen att kunna få barn. (Tack för tipset, KA!)

Förhoppningsvis får frågeställaren sig en tankeställare. Hur många barn en kvinna har eller vill ha eller överhuvudtaget kan få, har inget med jobbet att göra och arbetsgivaren har inte heller något med barn att göra. Att ställa denna fråga till kvinnan och inte mannen i samma situation gör mig upprörd (även om frågan inte alls bör ställas).

Med risk för att efter detta inlägget kännetecknas som argbigga så önskar jag er alla en skön lördagskväll själva, tillsammans med vännerna eller med familjen.

Afterwork med Nya Moderaterna!

Härligt att träffa goda vänner och inspireras av varandra.