Löpning och tunga tankar

Berlin... Jag älskar denna stad. Kanske just för att den andas sin historia. Det finns inte många delar av staden där spår från dess tunga bakgrund inte syns. Inte bara krigets historia utan också delningen av staden och alla människor som så desperat försökte fly från östra Berlin. Det är tydligt att tyskarna inte lever i någon sorts förnekelse, överallt vill man påminna om vad som hänt och förhindra att det någonsin händer igen. 55 miljoner människor miste sina liv på grund av en hänsynslös och förödande politik.

Det är svårt att ta in att så många människor dog under fem års tid. Allt lidande... Alla barn som mördades. Alla mammor, pappor, släktingar.

En brutal hänsynslöshet som vi alla bör bli påminda om då och då för att förstå vilka konsekvenserna blir när människor stöts ut från vårt samhälle. När vissa människor tycker att andra människor är mindre värda.

Vart jag än går så ser jag historien. Den finns i varje gatsten, foton längs vägarna, kulskott i väggarna, skönheten i Berlins mest exklusiva hotell, hotell Adlon, Brandenburger Tor, Siegessäule och spåren av muren som är markerad med speciella gatstenar genom hela staden.

En av mina favoritplatser är Holocaust Memorial, designad av Peter Eisenman och Buro Happold. Platsen är 19 000 kvm stor och består av 2711 betongblock. Marken under blocken sluttar på olika ställen samtidigt som vissa av blocken reser sig till över fyra meter. När man vandrar runt på denna plats infinner sig en stark känsla av förvirring och obehag, en känsla som ska påminna oss om förföljelsen och som ska få oss att ifrågasätta meningen med livet.

Platsen har varit starkt omdebatterad eftersom den upptar en stor, central och eftertraktad del av staden och dessutom påminner invånarna och de ca 5000 dagliga besökarna så starkt om förintelsen. Många menar dock att det är precis det som är dess mening.

Så, tankarna blir lätt ganska tunga i denna historiefyllda stad och då är det skönt att låta tankarna komma och gå ihop med en löparrunda genom staden...

Trötta fötter får vila

Sista dagen här och jag vågade mig på att själv köra brorsans enorma jeep till Santa Monica och sprang min sista runda längs Stilla havet. Det var precis som jag föreställt mig och jag passade på att verkligen njuta. Känns som det ska nu innan hemresan. Lite svårt att lämna LA och brorsan och samtidigt skönt att komma hem till kylan och familjen. Who am I kidding? Jag skulle gärna stanna kvar här i värmen ett tag till fast med familjen här istället.

Hiking, ett nytt intresse?

Andra dagen som jag vandrat i Griffith park och det är verkligen jättekul och så vackert. Tanken var att jag skulle springa dit imorgon och sedan gå en led och springa hem igen. Tanken var att jag bara skulle reka lite idag och se hur långt det var till Hollywood Blvd. Men så blev det alltså inte. Jag sprang visserligen till Hollywood Blvd och fastän det bara var 5-6 km så kände jag mig trött i benen. Förstod varför först när jag tittade bakom mig och såg att det gått uppför hela vägen. Gick sista biten då det började bli riktigt brant och hittade till slut en led att följa, inte samma som igår. Det blev en rask promenad uppför en av kullarna och själva vandringen tog nästan en timme.

Det var så harmoniskt att vandra själv och bara njuta av de otroliga vyerna. Det dröjde dock inte länge förrän jag började känna mig riktigt törstig. Orutinerat nog så hade jag varken pengar eller vatten med mig och även om det var mulet och inte så varmt så började jag känna mig uttorkad. Men det var bara att bita ihop och fortsätta gå. Så fort det började gå utför igen så började jag springa och sprang tills jag var tre kvarter hemifrån. Då tog det stopp. Jag böjde mig ner och försökte andas lugnt. Jag hade nu varit ute och tränat i tre timmar utan att dricka och dessutom slarvat med maten. Som en gudagåva stannade en bil direkt till och frågade hur jag mådde och om jag behövde vatten och en energikaka. Helt otroligt. Jag tittade upp mot himlen och mimade ett tack och tackade sedan det mysiga gamla paret som direkt engagerade sig i mitt tillstånd. Vilka fantastiska människor! Med en halvliter vatten och lite mandelkaka i kroppen orkade jag lulla hemåt.

Imorgon ska jag inte glömma vattenflaskan...