Nya mål

Efter en härlig vår med flera tävlingar, stora som små, och ett målmedvetet sinne, så uppstår plötsligt en tomhet inom mig. Målen är uppnådda. Jag lyckades med samtliga träningsmål. En tävlingsmänniska kröp sakta men säkert in i mig och jag, som alltid haft lätt för att anklaga andra för att vara dåliga förlorare, inser att jag är precis en sådan människa. Märkligt. Och jobbigt. 

Det fascinerande är just hur bra man kan lyckas med något som man bestämmer sig för att göra. Just do it. Precis så är det. Fokus och hårt arbete lönar sig. Inom alla områden, även politiken, som just nu känns rörigare än någonsin. Kanske är det världen som känns rörig. Krig, strider, rasistiska övergrepp mot gravida muslimska kvinnor, gasattacker mot civila... Ibland känner jag mig handfallen inför världen. Men just i dessa stunder kan jag ändå känna en tröst i att få jobba med barn och ungdomar. Att få höra om deras verklighet och vad som spelar roll i deras liv. Hur de ser på oss vuxna och vad vi kan göra för att hjälpa dem. 

Jag har i dagarna lämnat ett av mina politiska uppdrag och det känns både sorgligt och skönt. Sorgligt för att det har varit så lärorikt och för att det har känts viktigt. Skönt för att jag kommer att lyckas bättre med de elever jag har kring mig. Det är svårt att ha en lärare som är borta en dag i veckan. Svårt att hitta behöriga lärare som kan vikariera för mig. Ett dilemma uppstår, där de som jag valt att engagera mig för, blir de som drabbas hårdast av min frånvaro. 

Nu blir det till att sätta upp nya mål, nya utmaningar och när jag ser mina otroliga vänner, Åse och Pija, genomföra Ironman så kan jag inte låta bli att bli sugen. Men det är jag knappast ensam om att bli så här års. Så nu ägnas tid åt att leta efter en lagom fin racer och så får det bli en kurs i crawling och så förstås Berlin marathon. Ironman 2015, here I come... 2014 lär ju bli händelserikt nog ändå. 

Så, någon som har en racer som passar en tjej på 172 cm?  

Skolriksdagen

Vilken underbar start på denna dag. Löptur kl 7 med hotellpersonal, en kanadensisk hockeyspelare, en britt och en rektor. Älskar sådana aktiviteter; social träning... Att sedan få lyssna till en före detta bråkstake i skolan, Leo Razzak, och hans liv känns mer än fantastiskt. Jag önskar att det fanns fler sådana solskenshistorier och jag vill så innerligt hjälpa fler barn och ungdomar att lyckas. Vi talar ofta om att lyckas i skolan men inte lika ofta om att lyckas i livet. Kunskapsmålen är bra men de är inte de enda målen som ska uppnås. Det finns elever som inte har några mål alls i livet och som Leo uttryckte det: "Jiddra aldrig med en människa som inte har något att förlora för den matchen förlorar du". Om en elev lever i en dysfunktionell hemmiljö (och det VET vi att tre till fyra elever i varje klass gör) så finns det sällan intresse för betyg eller kunskapsmål. Hur gör vi då för att se dessa barn och hur ser vi till att skapa ett fungerande skyddsnät? Leo växte upp med en alkoholiserad mamma och en pappa som aldrig fick anställning trots både validerade och nya utbildningar. Människorna omkring honom såg honom som ett problem och han lyckades vända allt det här till något positivt, mycket tack vare att han blev sedd och uppmuntrad av människor som gjorde skillnad. Han berättade om Fryshuset och hur man skapat Sveriges största samlingsplats för ungdomar (15 000 engagerade ungdomar!). Otrolig historia...

Vi politiker är alldeles för dåliga på att komma med kontroversiella och obekväma frågor. Hur kan vi förändra något när vi bara hänger med? Vi behöver påfyllning av politiskt intresserade människor som vill göra skillnad på riktigt. Problemet är att just denna grupp av drivna och ambitiösa tjejer och killar sällan söker sig till en så byråkratisk organisation där mycket handlar om individuella intressen, maktbehov och sega processer. Ett tugg som alltför sällan leder till något positivt. Hur får vi in fler genuint intresserade personer som är villiga att lägga ner en betydande del av sin fritid på att förbättra staden och landet de lever i. Det här är absolut inget specifikt problem för moderaterna utan något som gäller politiken i allmänhet och som borde oroa oss medborgare mer än vad det gör idag.

Karriärsfrågor

Naturligtvis har det hänt ett flertal gånger att jag (som så många andra) behandlats annorlunda pga mitt kön. Eller nej, fel av mig, pga att jag är kvinna och i mitt fall även mamma. Jag har förmånen att vara mamma. I mitt fall är barnen självvalda och jag är lyckligt lottad som har dem.

Under hösten var jag en av kandidaterna till att bli nytt oppositionsråd i Kalmar och fick då under en av intervjuerna frågan (av en äldre herre):

Och vem ska ta hand om dina barn om du får det här uppdraget?

Frågan störde mig och det störde mig ännu mer att jag inte fann mig tillräckligt snabbt för att kontra med något som skulle få mannen att förstå hur idiotisk frågan var.

Vid ett annat tillfälle fick jag frågan rakt ut:

Du har ju ett barn nu. Kommer du att skaffa fler inom en snar framtid?

Så sent som i tisdags pratade jag med en mycket klok man som hade ett tips om vad jag som kvinna kan svara på dessa frågor. Inte nog med att frågorna är oerhört plumpa och rent utav korkade (enligt mig), de är dessutom högst privata. Vi vet att det finns ett stort antal tjejer och kvinnor som är ofrivilligt barnlösa. Ingen vet om den tillfrågade har genomgått tre misslyckade provrörsbefruktningar, haft fem missfall eller otåligt väntar på att få adoptera ett barn. En så, till synes, enkel och praktisk fråga kan röra upp väldigt många känslor och få en att tappa respekten för den som ställer frågan. Dessutom, har jag mycket svårt att tro att exempelvis Johan Persson fick den frågan då han som småbarnsförälder började som kommunalråd i Kalmar. Bara tanken att en man skulle få dessa frågor på en anställningsintervju är skrattretande.

Så, till alla er som får en fråga som liknar dessa ovan, testa att kontra med:

Nu är det ju inte alla som har den förmånen att kunna få barn. (Tack för tipset, KA!)

Förhoppningsvis får frågeställaren sig en tankeställare. Hur många barn en kvinna har eller vill ha eller överhuvudtaget kan få, har inget med jobbet att göra och arbetsgivaren har inte heller något med barn att göra. Att ställa denna fråga till kvinnan och inte mannen i samma situation gör mig upprörd (även om frågan inte alls bör ställas).

Med risk för att efter detta inlägget kännetecknas som argbigga så önskar jag er alla en skön lördagskväll själva, tillsammans med vännerna eller med familjen.