Fas 2

Redan efter två veckor kände jag mig betydligt starkare. Benen skakar men det går och jag som alltid varit tyst på gymmet har börjat småvråla mot slutet av setet. Jag inser att alla övningar innehåller fokusträning. Att mentalt härda ut. Följande övningar kör jag nu sedan fyra veckor:

1. Djupa knäböj varvat med Draken. Vikter 55 kg resp 15 kg (har ökat med 5 kg på båda övningarna).

2. Utfallsgång med två 20kg kettlebells, 20 steg, varvat med höftlyft på foamroller (för baksida lår). 

3. Armhävningar (riktiga) på 7kg:s hantlar varvat med rodd med hantlarna.

4. Bålövning där fäller ned benen med rumplyft.

5. "Fulsim", dvs magliggande armpendlingar och benpendlingar (på tid), rekord 1.18 min.

6. Rygglyft 45 grader med armlyft

7. Planka sida/sida/vanlig (på tid), rekord 5.04 min.

Mellan varje set gör jag två chins för att hålla pulsen uppe.

Det här styrkepasset gör jag två ggr/veckan och det är ett riktigt tungt pass, men roligt. 

Just nu är det cyklingen som inte riktigt blir av. För en vecka sedan laddade jag och sprang 3.4 mil i 5.40-tempo, vilket kändes bra om än stelt mot slutet. Efter det har jag varit helt utpumpad. Sliten i kroppen och jättetrött. Körde ändå styrka två ggr den här veckan, två kortare simpass och ett försök till löparintervaller men löpningen kändes tung och jag hade ingen kraft i benen (inte mentalt heller för den delen). 

Planen för morgondagen är ett teknikpass i crawl och ett på Wattcykeln på gymmet. På tisdag blir det styrka och sedan bär det av till Norrköping och Stockholm med jobbet så då får vi se vad  jag hinner med. 

Ironman

Nytt mål i sikte. Känns fantastiskt kul. Och riktigt jobbigt. Jag har aldrig jobbat så hårt för att nå ett mål. Förutom när jag födde våra barn då förstås. Och det gick ju bra.

Jag har bestämt mig för att använda mig av en PT. Inte vilket PT som helst utan Tommy på Friskis. Han har varit min tränare i ett års tid men då mer sporadiskt och inte riktat mot ett tydligt mål. Det jag får genom Tommy nu går inte att jämföra med det jag gjort tidigare. Tommy engagerar och inspirerar mig. Ni förstår, jag har inte alltid varit så här målfokuserad. Jag har inte ens tränat särskilt mycket i mitt tidigare liv. Visst, jag har provat på en massa olika idrotter men aldrig riktigt fastnat för nåt. Så kom Ironman till Kalmar och vände upp och ned på min och många andras tillvaro. Jag är verkligen inte ensam om den här satsningen. Simhallen är full av likasinnade och det där med att vara ute och springa själv i mörkret finns inte längre. I vilket sällskap jag än befinner mig i så finns det någon att prata om långa distanser, kompressionsstrumpor och olika tempocyklar. På gott och ont.

Min tanke är att investera i mig själv, i min kropp och i mitt huvud. Därför har jag lovat mig själv att inte köpa på mig en massa dyra prylar utan hålla mig till det som jag behöver för att kunna genomföra en Ironman. "It´s all in my head" stämmer in ganska bra på mig. För några år sedan bestämde jag mig för att springa ett maraton och det gick ju bra. Några år senare bestämde jag mig för att springa ett maraton under fyra timmar och det gick också bra. Därför räknar jag med att även detta ska gå vägen.

Första fyra veckorna på träningsprogrammet försökte jag vänja kroppen vid mycket träning. Alla tränar ju utifrån sina förutsättningar och med tanke på mitt jobb och min familj är det inte lätt att få ihop tio timmars träning varje vecka. Det funkar så länge alla är friska och mår bra. Så länge jag sover gott om nätterna och tar mig tid till återhämtning men så fort jag inte gör det så kraschar det andra. Hur som helst, gör jag så gott jag kan. Nu har jag påbörjat den andra veckan i nästa fas som varar i sex veckor.

Så här ser veckoprogrammet ut:

• Styrka x 2
• Simning x 2
• Teknikpass på wattbike
• Löpning, intervaller
• Löpning långpass, minst 120 min
• Varannan vecka även spinning, intervaller

Styrkepasset jag fått är så himla kul och jag har redan kunnat lägga på lite. Dock har jag åkt på en rejäl förkylning så det har blivit tre ofrivilliga vilodagar. Hoppas kunna börja så smått imorgon igen.

Jag har lärt mig något nytt.

Det är en härlig känsla att lära sig något nytt. Jag har lärt mig att crawla. Två crawlkurser har jag gått under året och fram tills för någon vecka sedan så har det känts helt hopplöst. Visst har jag lärt mig massor och kurserna har varit bra men jag har inte simmat mer än 50 m i sträck och pulsen har då varit skyhög efteråt (mycket för att jag svalt en liter äckligt bassängvatten samt inte andats på typ en minut). Men nu! Nu simmade jag 600 meter i 50-bassängen på simstadion i Varberg och det kändes fiiiint. Till och med lite trivsamt. Nästan behagligt. Ibland tänkte jag till och med på något annat än "tråkigt, tråkigt, tråkigt". Det hände att jag tänkte "nästan kul, nästan kul, nästan kul". Vilket genombrott. För mig i alla fall. 

Vad gäller löpningen så är det svårt just nu. Jag längtar efter att springa men det är så himla varmt. Har svårt för att springa i värmen och lyckas bara motivera mig när jag vet att jag får bada i havet efteråt. Men jag vet att löpningen är en av mina starka sidor så jag känner mig lugn i det. Cyklingen blir bara roligare och roligare. Tänk om allt vill falla på plats? Då känns det plötsligt realistiskt med en halv ironman nästa år. Den hela får finnas kvar i min "to do-list". 

Nu vill jag ju inte bli helt insnöad i dessa grenar och jag har ju sedan tidigare även styrketräningen som är ett bra och nödvändigt komplement. MEN, jag har fått upp ögonen för något helt annat. Jag har ju sedan tidigare (snart preskriberat) hållit på med vindsurfing. Sedan kom barnen och jag fick inte plats i våtdräkten på några år och det kändes lite meckigt med alla tillbehör och att det måste blåsa så mycket. Det blev helt enkelt inte så många tillfällen under ett helt år. Nu är barnen större, jag kommer i våtdräkten igen (yay!) och jag har tagit mod till mig att pröva kitesurfing. Vilken känsla! Och nu sitter jag här och smakar på känslan av att vara ägare till en egen liten (10kvm) kite. Hihi. Hoppas bara det blir fler härliga dagar framöver så jag kan lära mig flyga över vattnet i Kalmarsund. 

Vila

Ibland är det så himla skönt att bara få vila. Fast det är svårt så ligger det lite i att vila sig i form. Igår sprang jag milen under 50 för första gången på snart ett år. Jag känner mig inte i så god form men jag förstår att jag är i helt ok löpform, det sitter mer i huvudet. Så fort jag kommer ur träningsrytmen så känner jag mig otränad. 

Det är så härligt att springa längs stranden i Venice och Santa Monica. Igår kom jag upp i 14 km, hälften i motvind och andra halvan i stekande hetta. 

Nu är det bara tre veckor kvar till Göteborgsvarvet och det ska bli så kul att springa tillsammans med tjejerna J, I, A och M. Vet inte om jag kommer att satsa på nån viss tid. Beror på dagsformen. Ska bara försöka ha så kul som möjligt! 

Äntligen lite värme!

Dagen innan vi åkte till brorsan och hans sambo i LA så blev det träning med Lindas och min PT på friskis och därför kunde jag inte röra mig på två dagar. Passade därför utmärkt att sitta på ett flyg i 15 timmar. Dock är ju träning ett bra sätt att ta sig igenom jetlagen så igår åkte vi ut till Muscle Beach vid St Monica och jag blir sannerligen inspirerad av alla gymnaster på stranden. Det finns lianer, stänger, ringar och barr i mängder och folk med fler än sex rutor (vet att det inte är möjligt men det SER UT SÅ!) slänger sig hit och dit och mellan varven hoppar de över stenar genom att göra dubbelvolter. Jag kände mig nästan tvungen att göra några chins för att inte känna mig som en outsider. Tyvärr räckte det inte till. Strax därefter såg jag en, typ, 8-åring som hoppade på ett spännband och gjorde volter för att sedan återigen landa elegant på samma band. Mina chins dög bara till träningsvärk...

Kände mig dock i mitt rätta element när jag fick springa längs stranden istället. 

Pulsen i LA och kanske framför allt i Venice Beach och Hollywood går inte att ta miste på. Vilket liv! Idag tvingade vi ut barnen på en tvåmilspromenad upp till Griffith Observatory. 7-åringen åkte inlines hela vägen upp till parken och sedan fick alla gå upp till observatoriet. Upp till observatoriet är det en hikingtur på bara ett par km men det känns i små barnsben (vuxnas ben också). Det blev ett riktigt äventyr som avslutades med hamburgare på In-N-Out Burger. Aldrig har skräpmat smakat så gott. 

Cykelsäsongen inledd

Äntligen var det dags för säsongens första riktiga cykeltur. En 6-mils runda på vackraste Öland. Måste säga att Öland är ju verkligen helt fantastiskt. Vilket paradis! Det fick bli en paus vid Almérs för årets första Magnum, i strålande solsken. 

Eftersom jag sedan tidigare bestämt med tjejkompisarna att vi skulle springa en längre runda i eftermiddag så fick det bli det också. Inte en längre runda i och för sig, lullade liksom mer runt i nio km och trotsade hjärnan konstant, då det enda den kunde tänka var: Vad håller du på med? Stanna! Det är ju asjobbigt!

Det kommer sannerligen att bli en utmaning det här med triathlon. I torsdags var första tillfället på fortsättningskursen i crawl. Det är kul det här med att gå crawlkurs som vuxen... Varje gång jag känt att nu gick det ju ändå rätt bra, så kommer jag upp till ytan och vad får man höra från de två, typ 16-åriga proffsen? Stolt och förväntansfull tittar jag på de unga tränartjejerna och så kommer domen (domarna): 1. Inte korsa mittlinjen (varken över eller under vattnet) 2. Sätt i tummen först 3. Handen och resten av armen ska in genom samma vattenhål 4. Ha dubbelhaka och sträckt nacke 5. Andas med halva munnen 6. Paddla regelbundet med benen 7. Cykla inte med benen!! 8. Tänk på hjulet 9. Bla, bla, bla osv. 9. Glöm inte att andas 10. Glöm inte att andas ut innan du andas in. 

Men, men, det är bara att kämpa på. Skam den som ger sig!

Paus för politik, play för träning

Har nu testat att öka träningsmängden och det har funkat bra. Oftast blir det ca 6-8 träningstimmar i veckan. Jag kan fråga mig hur jag hinner med träningen mitt i allt annat men sanningen är att utan träningen skulle jag inte orka med resten. 

För några veckor sedan sprang jag första intervallpasset på länge och jag fick en känsla som jag först inte fick kläm på. Efteråt förstod jag att det var eufori. Jag gillade det. Känslan var orimlig med tanke på att jag hittills alltid dragit mig för att springa intervaller. Plötsligt kändes det alltså kul. Märkligt. 

Jag har ju aldrig varit någon träningsmänniska utan snarare en i mängden, en helt "vanlig" motionär skulle jag tro. Nu har en gnista tänts och jag drivs av träningen. All sorts träning. Men jag är inte ovanlig. Söker man på träning, triathlon eller löpning så finns det tusentals bloggar med namn som "frånfettilltriatlet" och "löparmamman". Är alltså fortfarande en i mängden och det trivs jag med. Men jag kan ändå tycka att det är så otroligt häftigt när man lyckas förändra ett tankemönster och en vana. Vad är det som händer i knoppen och kroppen egentligen? 

För mig är det viktigt att jag känner mig stark. När jag började springa distanslopp så kände jag mig uthållig men inte så stark. Det är stor skillnad mot nu. Mycket tack vare min PT på Friskis i Kalmar. T har hjälpt mig att ändra min inställning till det här med att "ta i". Fast det hade ju inte hänt om jag inte vänt mig till honom med just det önskemålet att jag ville lära mig ta i lite bättre. T är fantastiskt kreativ och skulle jag råka gnälla lite så möts jag bara av en blick som säger "Du har valt det här så skärp dig." Jag tar ett fastare grepp om min dröm och biter ihop. I och med all träning så har jag utvecklats enormt även i mig själv. Jag har bättre fokus, översikt, uthållighet och har lättare för att bita ihop och ändå tänka positivt. Det är jag glad för. Men gladast är jag för att jag utvecklat ett intresse, något att fördjupa mig inom. 

Nu bär det av till ny mark och jag ser fram emot att lära mig massor men också att springa där jag aldrig tidigare satt min fot. 

Tre månader

har snart gått sedan mitt senaste inlägg. Den tiden har varit nödvändig för återhämtning och reflektion på olika plan. 

Precis som resten av invånarna i Kalmar så har jag satt upp nya träningsmål och det känns härligt att tänka på att våren är här om några månader. Ännu är det dock deprimerande mörkt om eftermiddagarna och kvällarna. 

Planen är fortfarande Ironman 2015 men min förmåga att crawla kan verkligen ifrågasättas. Jag hoppas det lossnar snart för just nu känns det som om jag sjunker efter 50 meter och det är ju en liiiiite längre distans under Ironman. 

Vad gäller cyklingen så är racern inhandlad (tack Jonas för tipset) och än så länge ganska oanvänd. Det blir spinning på Friskis tills dess att vägunderlaget blir lite bättre. Längtar till våren! 

Har blivit inspirerad av instruktören och PT:n T på Friskis och sedan ett år tillbaka är det styrketräning som lockar, särskilt så här på vinterhalvåret. Det är såå häftigt, det här med att sätta upp mål som nästan känns omöjliga och sedan, efter mycket kämpande, plötsligt klara av dem. Sådant växer man av. 

Löpningen är under kontroll. Sprang långt idag och det kändes bra. Första 20-km passet på läääänge avslutades med ett dopp i ett kallt Kalmarsund. Det fick mig att kvickna till igen men nu händer det inte så mycket mer idag skulle jag tro. Bara tanken på att resa mig från soffan känns jobbig.

Berlin marathon var ett av loppen jag skrev om förra året men tyvärr kom varken jag eller mina kompisar med i utlottningen av platserna. En kompis kom i och för sig med men henne hade vi anmält mot hennes egen vilja så det blev inget med det heller. Typiskt. Göteborgsvarvet har vi framför oss (= ett glatt tjejgäng) så det blir kul. Har funderingar på Stockholm ultra, får se om jag vågar slå till. Annars blir det nog lugnt med anmälningarna till olika lopp i år. Blev lite för mycket förra året och lusten att springa försvann nästan till slut. 

I övrigt ska jag försöka slappa lite och ta det lugnt. ;)