Fas 2

Redan efter två veckor kände jag mig betydligt starkare. Benen skakar men det går och jag som alltid varit tyst på gymmet har börjat småvråla mot slutet av setet. Jag inser att alla övningar innehåller fokusträning. Att mentalt härda ut. Följande övningar kör jag nu sedan fyra veckor:

1. Djupa knäböj varvat med Draken. Vikter 55 kg resp 15 kg (har ökat med 5 kg på båda övningarna).

2. Utfallsgång med två 20kg kettlebells, 20 steg, varvat med höftlyft på foamroller (för baksida lår). 

3. Armhävningar (riktiga) på 7kg:s hantlar varvat med rodd med hantlarna.

4. Bålövning där fäller ned benen med rumplyft.

5. "Fulsim", dvs magliggande armpendlingar och benpendlingar (på tid), rekord 1.18 min.

6. Rygglyft 45 grader med armlyft

7. Planka sida/sida/vanlig (på tid), rekord 5.04 min.

Mellan varje set gör jag två chins för att hålla pulsen uppe.

Det här styrkepasset gör jag två ggr/veckan och det är ett riktigt tungt pass, men roligt. 

Just nu är det cyklingen som inte riktigt blir av. För en vecka sedan laddade jag och sprang 3.4 mil i 5.40-tempo, vilket kändes bra om än stelt mot slutet. Efter det har jag varit helt utpumpad. Sliten i kroppen och jättetrött. Körde ändå styrka två ggr den här veckan, två kortare simpass och ett försök till löparintervaller men löpningen kändes tung och jag hade ingen kraft i benen (inte mentalt heller för den delen). 

Planen för morgondagen är ett teknikpass i crawl och ett på Wattcykeln på gymmet. På tisdag blir det styrka och sedan bär det av till Norrköping och Stockholm med jobbet så då får vi se vad  jag hinner med. 

Äntligen lite värme!

Dagen innan vi åkte till brorsan och hans sambo i LA så blev det träning med Lindas och min PT på friskis och därför kunde jag inte röra mig på två dagar. Passade därför utmärkt att sitta på ett flyg i 15 timmar. Dock är ju träning ett bra sätt att ta sig igenom jetlagen så igår åkte vi ut till Muscle Beach vid St Monica och jag blir sannerligen inspirerad av alla gymnaster på stranden. Det finns lianer, stänger, ringar och barr i mängder och folk med fler än sex rutor (vet att det inte är möjligt men det SER UT SÅ!) slänger sig hit och dit och mellan varven hoppar de över stenar genom att göra dubbelvolter. Jag kände mig nästan tvungen att göra några chins för att inte känna mig som en outsider. Tyvärr räckte det inte till. Strax därefter såg jag en, typ, 8-åring som hoppade på ett spännband och gjorde volter för att sedan återigen landa elegant på samma band. Mina chins dög bara till träningsvärk...

Kände mig dock i mitt rätta element när jag fick springa längs stranden istället. 

Pulsen i LA och kanske framför allt i Venice Beach och Hollywood går inte att ta miste på. Vilket liv! Idag tvingade vi ut barnen på en tvåmilspromenad upp till Griffith Observatory. 7-åringen åkte inlines hela vägen upp till parken och sedan fick alla gå upp till observatoriet. Upp till observatoriet är det en hikingtur på bara ett par km men det känns i små barnsben (vuxnas ben också). Det blev ett riktigt äventyr som avslutades med hamburgare på In-N-Out Burger. Aldrig har skräpmat smakat så gott. 

Cykelsäsongen inledd

Äntligen var det dags för säsongens första riktiga cykeltur. En 6-mils runda på vackraste Öland. Måste säga att Öland är ju verkligen helt fantastiskt. Vilket paradis! Det fick bli en paus vid Almérs för årets första Magnum, i strålande solsken. 

Eftersom jag sedan tidigare bestämt med tjejkompisarna att vi skulle springa en längre runda i eftermiddag så fick det bli det också. Inte en längre runda i och för sig, lullade liksom mer runt i nio km och trotsade hjärnan konstant, då det enda den kunde tänka var: Vad håller du på med? Stanna! Det är ju asjobbigt!

Det kommer sannerligen att bli en utmaning det här med triathlon. I torsdags var första tillfället på fortsättningskursen i crawl. Det är kul det här med att gå crawlkurs som vuxen... Varje gång jag känt att nu gick det ju ändå rätt bra, så kommer jag upp till ytan och vad får man höra från de två, typ 16-åriga proffsen? Stolt och förväntansfull tittar jag på de unga tränartjejerna och så kommer domen (domarna): 1. Inte korsa mittlinjen (varken över eller under vattnet) 2. Sätt i tummen först 3. Handen och resten av armen ska in genom samma vattenhål 4. Ha dubbelhaka och sträckt nacke 5. Andas med halva munnen 6. Paddla regelbundet med benen 7. Cykla inte med benen!! 8. Tänk på hjulet 9. Bla, bla, bla osv. 9. Glöm inte att andas 10. Glöm inte att andas ut innan du andas in. 

Men, men, det är bara att kämpa på. Skam den som ger sig!

Halvmara och fjärilar i magen!

Jag älskar att springa och jag älskar lopp! Lurar mig själv att det inte är nån stor grej men jag lovar, skulle jag springa 1 km och nån plötsligt skulle säga att det var en tävling så hade jag gett allt. Hur blev det så här? En helt vanlig tjej som i åttonde klass flämtandes tog sig runt varvet i Påskbergsskogen i Varberg (2 km) på 19 min. Visserligen tränade jag upp mig och sprang på 12-nånting någon månad senare men jag har aldrig gillar tävlingar. Inte för att jag har nån chans att vinna i dessa sammanhang men det är en tävling mot mig själv och jag antar att det gör hela skillnaden. Jag gillar inte att tävla mot andra men jag älskar att hela tiden bli bättre och höja min egen nivå.

Nu så! Nu är det snart dags! Utgång i kväll? Så klart! Detta lopp firas med tjejerna och champagne! Lycka till alla som springer i Kalmar idag!

Fem skäl att springa en mil...

istället för en halvmil.

Man kan tro att när man är van vid att träna inför ett maraton eller ett halvmaraton så känns det aldrig motigt att ge sig ut på en milsrunda eller kortare. Visst, jag känner sällan ett motstånd när det gäller löpningen men ibland drar jag mig ordentligt för att ge mig ut. Ofta sammanfaller den känslan med ledighet eller semester. Och nu har jag semester. Löparkompisarna är bortresta, upptagna, förkylda eller skadade. Då kan det lätt kännas tungt att ge sig ut på egenlöpning. Men det är bara att bita ihop och tro mig, efter en minuts löpning känner du att det är det enda rätta. För varje minuts träning räknas. Allt är bättre än inget. En minut är mer än ingen minut.

Min och A:s plan var att springa 21 km idag, som träning inför Kalmar halvmaraton på lördag. Men så blev A förkyld och jag kunde inte motivera mig till att springa samma runda själv. Hade svårt nog att motivera mig till att springa en mil men är såååå glad att jag gjorde just det och inte en kortare runda eller inget alls. Det är något magiskt med att springa en mil. Det är liksom precis lagom långt. Varför? Jo, för att milen kan delas in i fem faser.

Första 2 km går åt till en sorts hälsoanalys. Hur mår kroppen? Hur känner jag mig?

Mellan 2-4 km utvärderar jag mitt liv och situationen jag befinner mig i just nu. Mår familjen bra? Hur är det på jobbet?

Under 4-6 km kommer oftast lyckoruset. Löpningen känns lättare och jag tänker på mina fina vänner, min härliga familj, hur kul jag har på jobbet och att det faktiskt är riktigt kul att springa.

Sedan börjar den psykologiska utmaningen. Det är nu själva utvecklingen av mig själv kommer igång på allvar. Om jag slutar springa efter 6 km så är det förstås en härlig känsla (oftast) men det stannar vid en utvärdering av det som är nu, inte det som komma skall, dvs framtiden.

Mellan 6-8 km går löpningen av sig själv och jag kan ägna mig helt åt mig själv och mina tankar. Här finns utrymme att få ut eventuella aggressioner, utvärdera omgivningen, positiva och negativa funderingar. Vad vill jag uppnå? Inom jobbet, inom politiken, i livet? Vilka är mina mål, mina ambitioner? Vad hindrar mig att nå dit jag vill?

Så kommer då de sista avslutande 2 km då kreativiteten börjar flöda. Självförtroendet växer och jag känner mig nästan odödlig. Benen känns starka och jag lever i nuet. Jag vet vad jag vill och har idéer om hur jag ska nå dit.

Så därför springer jag gärna en mil istället för en halvmil och därför är det viktigt att springa en mil ensam då och då.

Fasta och löpteknik = bra resultat

Är nu inne på sjätte veckan 5:2, vilket innebär att jag fastar två dygn i veckan och äter som vanligt de andra dagarna. Funkar riktigt bra och några onödiga kilon har försvunnit på köpet. Sådant gör stor skillnad när man ska springa en mara. Ju mindre att bära omkring på desto bättre. Allt blir som en positiv spiral när man börjar märka av resultatet av sina ansträngningar. Löpningen går lättare och lättare, sötsuget försvinner och humöret blir jämnare.

I födelsedagspresent fick jag och Anna tre träningspass med Ida Nilsson som instruktör. Igår var det dags för första passet. Vi blev sex tjejer som träffades vid Norrlidsbastun för att träna löpteknik. Vilken tjej Ida är! Så ödmjuk och inspirerande och med en oerhört imponerande bakgrund. Mycket koordination, koncentration och lite fniss senare var det dags för ett skönt spontandopp i havet. Nu är det träning av löpsteget som gäller i några veckor, till nästa pass med Ida. Ska bli såå kul!

I onsdags var det Magganloppet och jag nådde mitt mål på 22 min. Underbar kväll med bästa jobbgänget och mycket god fika efteråt. Nu är det en knapp månad kvar till Kalmar halvmaraton och jag är så glad att jag får Anna till sällskap.

En vecka efter maraton

Imorgon är det en vecka sedan jag sprang mitt andra maraton och kroppen mår... bra. Oförskämt bra! Hela jag mår bra och jag tror även att mina tånaglar har beslutat sig för att stanna kvar. Till skillnad från förra gången...

I veckan fyllde jag 35 och ett av mina livsmål var att springa en mara på under fyra timmar. Känslan är kort och gott obeskrivlig när man lyckas nå ett högt uppsatt mål. För mig var det ett högt mål med tanke på att jag sprang mitt förra maraton på 4.44 (och då sprang jag ändå hela tiden). Jag kan inte vara mer än skitnöjd med årets resultat. Och det bästa av allt är att löparlusten finns kvar, starkare än någonsin!

Jag har under hela våren haft lite problem med högra vaden. Ibland har jag haft så ont att jag haltat i början av löparrundorna men efter ett tag har det känts bättre. Under en period var jag till och med tveksam till att jag skulle kunna springa en mara. Men skam den som ger sig. Under maran kände jag ingenting, kanske lite i början men det var ju så mycket annat att tänka på då. Och efter målgång var smärtan i vaden som bortblåst. Jag tror knappt det är sant. Vem kunde tro att mirakelmedicinen bestod av att springa ett maraton? #lycklig

Igår var det dags för lite födelsedagsfirande och både jag och min löparkompis A gratulerades och fick tre löparpass med Ida Nilsson för att förbättra löpsteget. Underbart! Tack finaste vännerna! Nu känner jag mig både nördig och löparfrälst på samma gång...

Tror ändå hemligheterna bakom fina resultat i löpningen är:
1. Uppmuntrande och förstående familj
2. Löp- och pratsugna vänner
3. Styrketräning

Till er som fortfarande tvivlar på om löpning är något för er: testa! Jag trodde aldrig jag skulle tycka att löpning är så kul. 5 km var maxgränsen för mig för 6 år sedan och nu finns det inga gränser.

Vidhåller dock att det inte är så kul att springa i fyra timmar. Inte sista timmen i alla fall. Men att springa i fem timmar är ju faktiskt ännu värre. Så helt klart bättre att träna upp löpsteget och få maran avklarad lite snabbare.

Skolriksdagen

Vilken underbar start på denna dag. Löptur kl 7 med hotellpersonal, en kanadensisk hockeyspelare, en britt och en rektor. Älskar sådana aktiviteter; social träning... Att sedan få lyssna till en före detta bråkstake i skolan, Leo Razzak, och hans liv känns mer än fantastiskt. Jag önskar att det fanns fler sådana solskenshistorier och jag vill så innerligt hjälpa fler barn och ungdomar att lyckas. Vi talar ofta om att lyckas i skolan men inte lika ofta om att lyckas i livet. Kunskapsmålen är bra men de är inte de enda målen som ska uppnås. Det finns elever som inte har några mål alls i livet och som Leo uttryckte det: "Jiddra aldrig med en människa som inte har något att förlora för den matchen förlorar du". Om en elev lever i en dysfunktionell hemmiljö (och det VET vi att tre till fyra elever i varje klass gör) så finns det sällan intresse för betyg eller kunskapsmål. Hur gör vi då för att se dessa barn och hur ser vi till att skapa ett fungerande skyddsnät? Leo växte upp med en alkoholiserad mamma och en pappa som aldrig fick anställning trots både validerade och nya utbildningar. Människorna omkring honom såg honom som ett problem och han lyckades vända allt det här till något positivt, mycket tack vare att han blev sedd och uppmuntrad av människor som gjorde skillnad. Han berättade om Fryshuset och hur man skapat Sveriges största samlingsplats för ungdomar (15 000 engagerade ungdomar!). Otrolig historia...

Vi politiker är alldeles för dåliga på att komma med kontroversiella och obekväma frågor. Hur kan vi förändra något när vi bara hänger med? Vi behöver påfyllning av politiskt intresserade människor som vill göra skillnad på riktigt. Problemet är att just denna grupp av drivna och ambitiösa tjejer och killar sällan söker sig till en så byråkratisk organisation där mycket handlar om individuella intressen, maktbehov och sega processer. Ett tugg som alltför sällan leder till något positivt. Hur får vi in fler genuint intresserade personer som är villiga att lägga ner en betydande del av sin fritid på att förbättra staden och landet de lever i. Det här är absolut inget specifikt problem för moderaterna utan något som gäller politiken i allmänhet och som borde oroa oss medborgare mer än vad det gör idag.

Obligatoriskt dopp i havet för nu är det VÅR!

Vitsippor, grönt gräs, knoppar, glittrande vatten, fågelkvitter, sol och löpning i allt detta. Lyssnade på Laleh och försökte njuta och ta in alla vårtecken. Bästa månaden har börjat och nu gäller det att ta vara på tiden!

Lusten att springa långt börjar tyvärr avta lite men jag fick i alla fall ihop 15 km och ökade farten på slutet när jag såg badet framför mig. Ingen stege monterad på Norrlidsbadet ännu så jag fick liksom göra någon sorts armhävning i det halvmetershöga vattnet.

Många tankar kring politiken och politiker har cirkulerat i mitt huvud den senaste tiden. Kanske därför jag inte skrivit så mycket här på bloggen. Vill komma fram till vad jag vill. Alla politiker måste, enligt min mening, bli mycket mer målmedvetna. Det är så lätt att hela kommunen blir tjänstemannastyrd.

Jag tänker mycket på den politiska debatten kring fristående skolor i Färjestaden. Det känns snurrigt och som utomstående kan jag inte låta bli att undra över vad som egentligen händer i de olika nämnderna. Hur mycket styr tjänstemännen och hur mycket påverkar vi politiker? Jag är inte helt bekväm med det jag sett hittills.

Löpning och tunga tankar

Berlin... Jag älskar denna stad. Kanske just för att den andas sin historia. Det finns inte många delar av staden där spår från dess tunga bakgrund inte syns. Inte bara krigets historia utan också delningen av staden och alla människor som så desperat försökte fly från östra Berlin. Det är tydligt att tyskarna inte lever i någon sorts förnekelse, överallt vill man påminna om vad som hänt och förhindra att det någonsin händer igen. 55 miljoner människor miste sina liv på grund av en hänsynslös och förödande politik.

Det är svårt att ta in att så många människor dog under fem års tid. Allt lidande... Alla barn som mördades. Alla mammor, pappor, släktingar.

En brutal hänsynslöshet som vi alla bör bli påminda om då och då för att förstå vilka konsekvenserna blir när människor stöts ut från vårt samhälle. När vissa människor tycker att andra människor är mindre värda.

Vart jag än går så ser jag historien. Den finns i varje gatsten, foton längs vägarna, kulskott i väggarna, skönheten i Berlins mest exklusiva hotell, hotell Adlon, Brandenburger Tor, Siegessäule och spåren av muren som är markerad med speciella gatstenar genom hela staden.

En av mina favoritplatser är Holocaust Memorial, designad av Peter Eisenman och Buro Happold. Platsen är 19 000 kvm stor och består av 2711 betongblock. Marken under blocken sluttar på olika ställen samtidigt som vissa av blocken reser sig till över fyra meter. När man vandrar runt på denna plats infinner sig en stark känsla av förvirring och obehag, en känsla som ska påminna oss om förföljelsen och som ska få oss att ifrågasätta meningen med livet.

Platsen har varit starkt omdebatterad eftersom den upptar en stor, central och eftertraktad del av staden och dessutom påminner invånarna och de ca 5000 dagliga besökarna så starkt om förintelsen. Många menar dock att det är precis det som är dess mening.

Så, tankarna blir lätt ganska tunga i denna historiefyllda stad och då är det skönt att låta tankarna komma och gå ihop med en löparrunda genom staden...

Träning i Hollywood

Ett av de bästa sätten att få bukt med jetlag och samtidigt lära känna omgivningen i en ny stad, är att gå, cykla eller jogga istället för att ta bilen. Innan jag åkte hit skaffade jag mig appen "walkrunjog" där man kan hitta bra rundor världen över. Kan rekommendera den.

Nu är jag själv i LA och tanken är att jag ska träna ganska mycket under min vecka här. I LA är i princip alla bilburna och tanken på att ta sig någonstans utan bilen är främmande för de flesta amerikanarna.

Så, challenge accepted. Om jag springer i tio minuter från min brors hus så ser jag Hollywoodskylten och imorgon är planen att springa hela vägen dit och sedan hika upp till Griffith Observatory och hem igen. Jag har ingen aning om hur långt det blir men det borde bli en utmaning åtminstone.

Vi hikade hela vägen upp till en av topparna i Griffith Park igår och det märks idag att jag är van vid Kalmars flacka omgivningar... Men så vackert! Och så skönt att inte behöva tänka på vindjacka, underställ, mössa och vantar... Saknar bara mina löpartjejer!

Ett annat mål och en dröm jag har är att springa längs med st Monica, Venice beach och ner till Manhattan beach. Får förhoppningsvis ihop 25-30 km där. Puh, hoppas jag fixar det...

Årets värsta vinterlöpning

Nu räcker det. Jag tänker inte springa mer utomhus förrän snön är borta. Åse och jag inledde denna dag med att springa två mil i fullständigt snökaos med höga drivor av snö, motvind och halka. Bitvis stod vi stilla och bara skrattade åt eländet. Men trots dessa "roliga" stunder känner jag mig färdig med snön. Inte kul längre. Faktiskt länge sen det var kul med snö.

Trots allt tacksam för att ha kompisar som drar ut mig på morgonen så jag får ihop långpassen... Men imorgon blir det gymet.

Dagens belöning

Ligger lite efter vad gäller träningsappar och har egentligen bara testat Nikes app. Fick sedan nys om att runkeeper kunde hjälpa mig att klara ett maraton på under fyra timmar. Har nu testat några av passen, både intervallpass och "vanliga" pass och det är över förväntan. Skönt med någon som säger till en att öka fort eller sakta ner. Som en PT helt enkelt.

I dagens vinterväder hade det varit lätt att skippa löpningen. Man tror knappt det är sant. Snart vårdagjämning... Tack vare Anna och Marie kom jag ut på en lagom runda i snöstorm och fick sedan basta som belöning. Som tur var fanns det inget hål i isen så jag slapp bada (=lycka).

Nu vila och, såvida det inte kommit tre dm snö under natten, långlöpning med Åse imorgon bitti. Snark.

Kalla Karlstads Klarälvsbana

Så vaknar jag till sol och ett fantastiskt vinterlandskap och tänker att januari är en fin månad. Nej, men just det. Det är ju mitten på mars och det ska inte vara 19 minus då. Inte ens i Karlstad!

Fick efter 7 km inte upp värmen, vilket får mig att fundera på hur sakta det egentligen gick. Kommer ni ihåg jokern i en av Batmanfilmerna? Han kunde skicka isblixtar så att offret liksom frös till samtidigt som han sa "freeze". Säger lite om min känsla vid dagens löpning...

Nu är jag i alla fall på plats på CCC i Karlstad och inväntar resten av kalmargänget. Blir morgonmingel så länge och därefter följande seminarier:

Migrationspolitik
Kvinnor på ledande befattningar i Sverige
Ungas arbetsmarknad och sist men definitivt inte minst
Världens bästa skola.

Ser också mycket fram emot Anders och Fredriks tal under dessa två förhoppningsvis mycket inspirationsfyllda dagar i ett vackert men kallt Karlstad.

Vinterlöpning rekommenderas varmt

Äntligen är snön på väg att smälta något och jag hoppas vintern försvinner för i år. Mitt närmsta mål är maraton i Köpenhamn, därefter Magganloppet och Kalmarmilen. Har hört rykten om en halvmara i Kalmar och hoppas att det stämmer. Tror jag lovat Malin Almqvist ett midnattslopp också... Naturligtvis vill jag även få lite bra tider på dessa lopp och vad gäller Kalmarmilen så vill jag komma under 50 min. Tror Johan Persson ligger där nånstans så mitt mål får väl bli att springa snabbare än självaste kommunalrådet. Borde inte vara så svårt.

Så på med löpardojorna, med eller utan dubb, och njut av det sista slasket (eller vänd dig till löpbandet på närmaste gym). Jag rekommenderar Björkenäs, Värsnäs och för mindre snö och slask, cykelvägen mellan Ängö och Norrliden.

Ont i hela kroppen

Efter magsjukan har längtan varit stor att få komma igång med träningen igen och i torsdags gick startskottet. Ett intensivt styrkepass påminde mig om alla mina muskler i dagarna tre. Igår var det dags för första långpasset på länge och tillsammans med min fina vän I pulsade jag iväg i snön till vackra Stävlö och sedan igenom Horsö naturreservat. Bitvis gick det riktigt sakta pga all snö men vi försökte tänka på tiden vi var ute istället för tempot. 19.2 km fick vi ihop och idag har jag känt mig riktigt trött i kroppen. Hade sedan tidigare bestämt styrkepass med grannen så det var bara att pallra sig iväg till gymmet idag igen. Har precis avbokat morgondagens styrkepass. Måste vila.

På tisdag hoppas jag däremot kunna springa igen. Ser fram emot det.