Imorgon är det en vecka sedan jag sprang mitt andra maraton och kroppen mår... bra. Oförskämt bra! Hela jag mår bra och jag tror även att mina tånaglar har beslutat sig för att stanna kvar. Till skillnad från förra gången...
I veckan fyllde jag 35 och ett av mina livsmål var att springa en mara på under fyra timmar. Känslan är kort och gott obeskrivlig när man lyckas nå ett högt uppsatt mål. För mig var det ett högt mål med tanke på att jag sprang mitt förra maraton på 4.44 (och då sprang jag ändå hela tiden). Jag kan inte vara mer än skitnöjd med årets resultat. Och det bästa av allt är att löparlusten finns kvar, starkare än någonsin!
Jag har under hela våren haft lite problem med högra vaden. Ibland har jag haft så ont att jag haltat i början av löparrundorna men efter ett tag har det känts bättre. Under en period var jag till och med tveksam till att jag skulle kunna springa en mara. Men skam den som ger sig. Under maran kände jag ingenting, kanske lite i början men det var ju så mycket annat att tänka på då. Och efter målgång var smärtan i vaden som bortblåst. Jag tror knappt det är sant. Vem kunde tro att mirakelmedicinen bestod av att springa ett maraton? #lycklig
Igår var det dags för lite födelsedagsfirande och både jag och min löparkompis A gratulerades och fick tre löparpass med Ida Nilsson för att förbättra löpsteget. Underbart! Tack finaste vännerna! Nu känner jag mig både nördig och löparfrälst på samma gång...
Tror ändå hemligheterna bakom fina resultat i löpningen är:
1. Uppmuntrande och förstående familj
2. Löp- och pratsugna vänner
3. Styrketräning
Till er som fortfarande tvivlar på om löpning är något för er: testa! Jag trodde aldrig jag skulle tycka att löpning är så kul. 5 km var maxgränsen för mig för 6 år sedan och nu finns det inga gränser.
Vidhåller dock att det inte är så kul att springa i fyra timmar. Inte sista timmen i alla fall. Men att springa i fem timmar är ju faktiskt ännu värre. Så helt klart bättre att träna upp löpsteget och få maran avklarad lite snabbare.
