Äntligen lite värme!

Dagen innan vi åkte till brorsan och hans sambo i LA så blev det träning med Lindas och min PT på friskis och därför kunde jag inte röra mig på två dagar. Passade därför utmärkt att sitta på ett flyg i 15 timmar. Dock är ju träning ett bra sätt att ta sig igenom jetlagen så igår åkte vi ut till Muscle Beach vid St Monica och jag blir sannerligen inspirerad av alla gymnaster på stranden. Det finns lianer, stänger, ringar och barr i mängder och folk med fler än sex rutor (vet att det inte är möjligt men det SER UT SÅ!) slänger sig hit och dit och mellan varven hoppar de över stenar genom att göra dubbelvolter. Jag kände mig nästan tvungen att göra några chins för att inte känna mig som en outsider. Tyvärr räckte det inte till. Strax därefter såg jag en, typ, 8-åring som hoppade på ett spännband och gjorde volter för att sedan återigen landa elegant på samma band. Mina chins dög bara till träningsvärk...

Kände mig dock i mitt rätta element när jag fick springa längs stranden istället. 

Pulsen i LA och kanske framför allt i Venice Beach och Hollywood går inte att ta miste på. Vilket liv! Idag tvingade vi ut barnen på en tvåmilspromenad upp till Griffith Observatory. 7-åringen åkte inlines hela vägen upp till parken och sedan fick alla gå upp till observatoriet. Upp till observatoriet är det en hikingtur på bara ett par km men det känns i små barnsben (vuxnas ben också). Det blev ett riktigt äventyr som avslutades med hamburgare på In-N-Out Burger. Aldrig har skräpmat smakat så gott. 

Hiking, ett nytt intresse?

Andra dagen som jag vandrat i Griffith park och det är verkligen jättekul och så vackert. Tanken var att jag skulle springa dit imorgon och sedan gå en led och springa hem igen. Tanken var att jag bara skulle reka lite idag och se hur långt det var till Hollywood Blvd. Men så blev det alltså inte. Jag sprang visserligen till Hollywood Blvd och fastän det bara var 5-6 km så kände jag mig trött i benen. Förstod varför först när jag tittade bakom mig och såg att det gått uppför hela vägen. Gick sista biten då det började bli riktigt brant och hittade till slut en led att följa, inte samma som igår. Det blev en rask promenad uppför en av kullarna och själva vandringen tog nästan en timme.

Det var så harmoniskt att vandra själv och bara njuta av de otroliga vyerna. Det dröjde dock inte länge förrän jag började känna mig riktigt törstig. Orutinerat nog så hade jag varken pengar eller vatten med mig och även om det var mulet och inte så varmt så började jag känna mig uttorkad. Men det var bara att bita ihop och fortsätta gå. Så fort det började gå utför igen så började jag springa och sprang tills jag var tre kvarter hemifrån. Då tog det stopp. Jag böjde mig ner och försökte andas lugnt. Jag hade nu varit ute och tränat i tre timmar utan att dricka och dessutom slarvat med maten. Som en gudagåva stannade en bil direkt till och frågade hur jag mådde och om jag behövde vatten och en energikaka. Helt otroligt. Jag tittade upp mot himlen och mimade ett tack och tackade sedan det mysiga gamla paret som direkt engagerade sig i mitt tillstånd. Vilka fantastiska människor! Med en halvliter vatten och lite mandelkaka i kroppen orkade jag lulla hemåt.

Imorgon ska jag inte glömma vattenflaskan...

Träning i Hollywood

Ett av de bästa sätten att få bukt med jetlag och samtidigt lära känna omgivningen i en ny stad, är att gå, cykla eller jogga istället för att ta bilen. Innan jag åkte hit skaffade jag mig appen "walkrunjog" där man kan hitta bra rundor världen över. Kan rekommendera den.

Nu är jag själv i LA och tanken är att jag ska träna ganska mycket under min vecka här. I LA är i princip alla bilburna och tanken på att ta sig någonstans utan bilen är främmande för de flesta amerikanarna.

Så, challenge accepted. Om jag springer i tio minuter från min brors hus så ser jag Hollywoodskylten och imorgon är planen att springa hela vägen dit och sedan hika upp till Griffith Observatory och hem igen. Jag har ingen aning om hur långt det blir men det borde bli en utmaning åtminstone.

Vi hikade hela vägen upp till en av topparna i Griffith Park igår och det märks idag att jag är van vid Kalmars flacka omgivningar... Men så vackert! Och så skönt att inte behöva tänka på vindjacka, underställ, mössa och vantar... Saknar bara mina löpartjejer!

Ett annat mål och en dröm jag har är att springa längs med st Monica, Venice beach och ner till Manhattan beach. Får förhoppningsvis ihop 25-30 km där. Puh, hoppas jag fixar det...