För några veckor sedan sprang jag första intervallpasset på länge och jag fick en känsla som jag först inte fick kläm på. Efteråt förstod jag att det var eufori. Jag gillade det. Känslan var orimlig med tanke på att jag hittills alltid dragit mig för att springa intervaller. Plötsligt kändes det alltså kul. Märkligt.
Jag har ju aldrig varit någon träningsmänniska utan snarare en i mängden, en helt "vanlig" motionär skulle jag tro. Nu har en gnista tänts och jag drivs av träningen. All sorts träning. Men jag är inte ovanlig. Söker man på träning, triathlon eller löpning så finns det tusentals bloggar med namn som "frånfettilltriatlet" och "löparmamman". Är alltså fortfarande en i mängden och det trivs jag med. Men jag kan ändå tycka att det är så otroligt häftigt när man lyckas förändra ett tankemönster och en vana. Vad är det som händer i knoppen och kroppen egentligen?
För mig är det viktigt att jag känner mig stark. När jag började springa distanslopp så kände jag mig uthållig men inte så stark. Det är stor skillnad mot nu. Mycket tack vare min PT på Friskis i Kalmar. T har hjälpt mig att ändra min inställning till det här med att "ta i". Fast det hade ju inte hänt om jag inte vänt mig till honom med just det önskemålet att jag ville lära mig ta i lite bättre. T är fantastiskt kreativ och skulle jag råka gnälla lite så möts jag bara av en blick som säger "Du har valt det här så skärp dig." Jag tar ett fastare grepp om min dröm och biter ihop. I och med all träning så har jag utvecklats enormt även i mig själv. Jag har bättre fokus, översikt, uthållighet och har lättare för att bita ihop och ändå tänka positivt. Det är jag glad för. Men gladast är jag för att jag utvecklat ett intresse, något att fördjupa mig inom.
Nu bär det av till ny mark och jag ser fram emot att lära mig massor men också att springa där jag aldrig tidigare satt min fot.
