Premiärtur på Öland

Årets första cykeltur är avverkad. Vi ställde bilen på Träffpunkt Öland och cyklade via några backar upp till Borgholm. Där blev det kort paus för macka och vatten innan vi vände tillbaka. Vädret? Soligt som attan och 12 grader varmt. Och blåsigt värre. Vi bokstavligen flög fram första tre milen och kom vid vissa sträckor upp i hastigheter som låg mellan 40-50 km/h utan att trycka på särskilt hårt. I övrigt försökte vi ta det ganska lugnt och bara njuta. Värre blev det på tillbakavägen. 12 m/s i rak motvind i tre mil. Meeeen, vad gör väl det. No pain, no gain. Vilken dag! 

Första milen på länge

Så himla skön känsla. Jag sprang i ett ganska långsamt tempo, ca 5.45-6 men det var njutbart och med en bra känsla i hela kroppen. Har en lite tung känsla i huvudet men benen känns starka. Grym träningsvärk i magen från passet med T i torsdags morse. Längtar till nästa styrkepass på måndag. Har ju fått nya övningar och det ska bli kul att köra dem på egen hand. Särskilt mycket gillar jag avslutningen. Jag springer i 10 km/h i 18 graders uppförsbacke i 6 x 30 sek med 30 sek vila. Grymt kul och grymt jobbigt. 

Pain is temporary. Pride is forever. 

Ny fas, nytt program

Ja, då tror jag att jag har lyckats lista ut vad det är som jag har i kroppen- stress. Känns konstigt att jag inte förstått det tidigare men nu gäller det att jag tar tag i det. Tanken har inte ens slagit mig innan utan jag har tänkt att det nog är en förkylning som ligger och pyr men som inte märks fysiskt. Men tittar jag bakåt så är det uppenbart. Illamående och yrsel vid träning, stegrande puls, undermålig sömn, prestation som uteblir. Och så tröttheten. Jag som så sällan känner mig trött.

En tanke är att det kan bero på alla tuffa pass (i kombination med en del annat förstås). Tidigare har träningen varit min återhämtning. Jag har sprungit och tagit mig tid att reflektera och tänka ut lösningar på problem. Långa pass har inneburit mycket tid att fundera. De senaste tio veckorna har nästan enbart bestått av hårda intervallpass i olika former. Det har varit tufft men kul. Dock har reflektionstiden helt uteblivit och varje sekund har jag fyllt med input av olika slag. Dagarna har gått fort och nu står jag här och inser att jag inte har idisslat något alls utan bara tagit in mer och mer. 

Så det var tur att en ny fas inleddes i torsdags. Bäste T hade kloka synpunkter. Det har min familj haft länge men som alla vet är det ju lättare att ta in när någon utomstående säger det. Lite längre och meditativa pass är planerade och inlagda i schemat. Äntligen! Den tuffaste styrkefasen är över och nu inleds en explosiv styrkefas och längre löp- och cykelpass. 

Jag kommer att resa en hel del med jobbet den närmaste tiden, vilket innebär att jag måste anpassa träningen till det. Något som T också har tänkt på. 

Så till kosten. Den svåraste biten. När jag lägger så här mycket tid på träningen så vill jag så gärna att det ska ge resultat. Självklart. Men då måste jag också ändra på vissa saker inom min kost. Det är slut på sötsaker och onödiga efterrätter. Det motverkar min träning. Jag behöver äta ordentligt och tillräckligt mycket. Särskilt nu när de längre passen kommer, men jag behöver inte gå upp i vikt. Snarare finns det utrymme för att förlora ett par, tre kilon. Det skulle göra det lättare för mig. 

Så det blir en av utmaningarna framöver. Men å andra sidan. Kan jag styra över sådana saker så tränar jag ju även pannbanet. Och det ska visst behövas till en Ironman. Eller Spiderman som min dotter säger...

Magiska chins

Det häftigaste i träningsväg är när jag kan följa mina resultat och min utveckling. Det motiverar och entusiasmerar. För åtta veckor sedan började mitt senaste styrkeprogram. Det var tufft och slitigt med övningar som innebar både mycket styrka men också svår teknik. Jag gav i och för sig inte 100 % när jag gjorde mitt första pass med T och hamnade därför bara på totalt 8 chins (på 3 rep). Idag, 8 veckor senare, gör jag 9+8+7 chins. Jag har med andra ord tredubblat min styrka. 

Känns bra. Snart är jag uppe i 10 chins. Det är fortfarande min favoritövning. 😀

Snart dags för personbästa

Planen var att springa milen rekordsnabbt i lördags men en lindrig förkylning kom i vägen. Försökte mig på det idag igen men pulsen skenade iväg efter bara 3 km. Höll visserligen 4.20-tempo men när pulsen närmar sig 180 och det är 7 km kvar så är det bara att lägga ner. Det var något som inte stämde och jag hade det nog på känn egentligen. Var seg i kroppen och pulsen låg redan vid start på tio mer än vanligt. 

På torsdag kommer jag att få ett nytt program av T och det ska bli så himla kul. Och förmodligen grisjobbigt. Jag har dock aldrig tränat så regelbundet och ihållande som de sista åtta veckorna. Det har varit många intervallpass och de har slitit på kroppen. När sista träningsveckan började var jag nertränade och kunde inte prestera. Pulsen var ok men benen för tunga för att kunna trycka ifrån. Jag kom inte upp i puls förrän kroppen sa ifrån. Därför blev det paus och nästan direkt kom en halsinfektion med dryg hosta som följd. 

Jag vilade, åkte skidor och var ute mycket, vilket gjorde att jag kände mig återhämtad på bara några dagar. 

Förra veckan var vilovecka och jag körde därför endast två lugnare styrkepass. Nu gäller det att bli HELT frisk innan jag pressar mig igen. Nytt försök på milen till helgen. 

Året 2014

Okej, då var det dags att summera lite träningsmässigt. 

Jag har ju som bekant börjat arbeta tillsammans med bästa PT:n Tommy på Friskis för att få hjälp med att nå mina träningsmål. Jag är plikttrogen som person och har därför fått veckoscheman där jag "bara" behöver genomföra passen och sedan bocka av dem ett efter ett. Min största osäkerhet har handlat om crawlingen men häromdagen crawlade jag 2 km i sträck och hade kunnat fortsätta ett bra tag till. Kom äntligen in i andra andningen. 

Idag stod det att jag skulle springa en mil på tid och egentligen hade jag ju inget tvång på att pressa mig. Ändå lyckades jag pressa ned mitt rekord med en hel minut. Äntligen milen under 48 min. 

Styrkemässigt har jag haft sju chins som något lagom ouppnåeligt och dessa sju klarade jag av i lördags. 

Nästa års mål då? Förutom att klara ironman under 14 h: minst 10 chins, milen under 45 (?) och att crawla 3.8 km på 1.45. 

Och däremellan må gott. 

Gott nytt!

Jag är en triatlet.

2015 ska bli året då jag är i mitt livs bästa form. Konstigt att det har tagit mig så många år att komma på att det är synen på mig själv och mina förutsättningar som måste förändras. Under 2014 tränade jag mer än någonsin och sakta men säkert har jag sett kroppen förändras. Inte så mycket utanpå som inuti men känslan av att vara stark och uthållig har drivit min utveckling framåt. Tyvärr har inte huvudet följd med i samma takt.

Det slog mig häromdagen att jag måste ha med mitt huvud i det här. Och med det menar jag inte envisheten och viljan utan synen på mig själv. Så fort någon sagt något om att jag tränar så mycket eller varför jag ska satsa på en Ironman så har jag nästan ursäktat mig själv och förklarat att det är ju bara ett test, jag vet ju inte om jag kommer att klara det och det är ju svårt för det är ju tufft osv. Men nu är det slut på det. Jag tränar sju till åtta gånger i veckan och det gör jag för att jag vill klara av Ironman. För att jag vill det. Inte för att jag måste det.

Trots att jag nu sprungit regelbundet i snart sju år och dessutom gett mig på maraton och halvmaraton ett antal gånger, så har jag svårt att kalla mig löpare. Men om jag inte ser mig själv som en löpare, hur kan jag då bli en? Det är så himla viktigt att visualisera och jag vill träna mig i att se mig själv som en triatlet. Huvudet måste vara före kroppen. Inte omvänt.

Jag är alltså en triatlet.