Ny fas, nytt program

Ja, då tror jag att jag har lyckats lista ut vad det är som jag har i kroppen- stress. Känns konstigt att jag inte förstått det tidigare men nu gäller det att jag tar tag i det. Tanken har inte ens slagit mig innan utan jag har tänkt att det nog är en förkylning som ligger och pyr men som inte märks fysiskt. Men tittar jag bakåt så är det uppenbart. Illamående och yrsel vid träning, stegrande puls, undermålig sömn, prestation som uteblir. Och så tröttheten. Jag som så sällan känner mig trött.

En tanke är att det kan bero på alla tuffa pass (i kombination med en del annat förstås). Tidigare har träningen varit min återhämtning. Jag har sprungit och tagit mig tid att reflektera och tänka ut lösningar på problem. Långa pass har inneburit mycket tid att fundera. De senaste tio veckorna har nästan enbart bestått av hårda intervallpass i olika former. Det har varit tufft men kul. Dock har reflektionstiden helt uteblivit och varje sekund har jag fyllt med input av olika slag. Dagarna har gått fort och nu står jag här och inser att jag inte har idisslat något alls utan bara tagit in mer och mer. 

Så det var tur att en ny fas inleddes i torsdags. Bäste T hade kloka synpunkter. Det har min familj haft länge men som alla vet är det ju lättare att ta in när någon utomstående säger det. Lite längre och meditativa pass är planerade och inlagda i schemat. Äntligen! Den tuffaste styrkefasen är över och nu inleds en explosiv styrkefas och längre löp- och cykelpass. 

Jag kommer att resa en hel del med jobbet den närmaste tiden, vilket innebär att jag måste anpassa träningen till det. Något som T också har tänkt på. 

Så till kosten. Den svåraste biten. När jag lägger så här mycket tid på träningen så vill jag så gärna att det ska ge resultat. Självklart. Men då måste jag också ändra på vissa saker inom min kost. Det är slut på sötsaker och onödiga efterrätter. Det motverkar min träning. Jag behöver äta ordentligt och tillräckligt mycket. Särskilt nu när de längre passen kommer, men jag behöver inte gå upp i vikt. Snarare finns det utrymme för att förlora ett par, tre kilon. Det skulle göra det lättare för mig. 

Så det blir en av utmaningarna framöver. Men å andra sidan. Kan jag styra över sådana saker så tränar jag ju även pannbanet. Och det ska visst behövas till en Ironman. Eller Spiderman som min dotter säger...

Fem skäl att springa en mil...

istället för en halvmil.

Man kan tro att när man är van vid att träna inför ett maraton eller ett halvmaraton så känns det aldrig motigt att ge sig ut på en milsrunda eller kortare. Visst, jag känner sällan ett motstånd när det gäller löpningen men ibland drar jag mig ordentligt för att ge mig ut. Ofta sammanfaller den känslan med ledighet eller semester. Och nu har jag semester. Löparkompisarna är bortresta, upptagna, förkylda eller skadade. Då kan det lätt kännas tungt att ge sig ut på egenlöpning. Men det är bara att bita ihop och tro mig, efter en minuts löpning känner du att det är det enda rätta. För varje minuts träning räknas. Allt är bättre än inget. En minut är mer än ingen minut.

Min och A:s plan var att springa 21 km idag, som träning inför Kalmar halvmaraton på lördag. Men så blev A förkyld och jag kunde inte motivera mig till att springa samma runda själv. Hade svårt nog att motivera mig till att springa en mil men är såååå glad att jag gjorde just det och inte en kortare runda eller inget alls. Det är något magiskt med att springa en mil. Det är liksom precis lagom långt. Varför? Jo, för att milen kan delas in i fem faser.

Första 2 km går åt till en sorts hälsoanalys. Hur mår kroppen? Hur känner jag mig?

Mellan 2-4 km utvärderar jag mitt liv och situationen jag befinner mig i just nu. Mår familjen bra? Hur är det på jobbet?

Under 4-6 km kommer oftast lyckoruset. Löpningen känns lättare och jag tänker på mina fina vänner, min härliga familj, hur kul jag har på jobbet och att det faktiskt är riktigt kul att springa.

Sedan börjar den psykologiska utmaningen. Det är nu själva utvecklingen av mig själv kommer igång på allvar. Om jag slutar springa efter 6 km så är det förstås en härlig känsla (oftast) men det stannar vid en utvärdering av det som är nu, inte det som komma skall, dvs framtiden.

Mellan 6-8 km går löpningen av sig själv och jag kan ägna mig helt åt mig själv och mina tankar. Här finns utrymme att få ut eventuella aggressioner, utvärdera omgivningen, positiva och negativa funderingar. Vad vill jag uppnå? Inom jobbet, inom politiken, i livet? Vilka är mina mål, mina ambitioner? Vad hindrar mig att nå dit jag vill?

Så kommer då de sista avslutande 2 km då kreativiteten börjar flöda. Självförtroendet växer och jag känner mig nästan odödlig. Benen känns starka och jag lever i nuet. Jag vet vad jag vill och har idéer om hur jag ska nå dit.

Så därför springer jag gärna en mil istället för en halvmil och därför är det viktigt att springa en mil ensam då och då.

Träning i Hollywood

Ett av de bästa sätten att få bukt med jetlag och samtidigt lära känna omgivningen i en ny stad, är att gå, cykla eller jogga istället för att ta bilen. Innan jag åkte hit skaffade jag mig appen "walkrunjog" där man kan hitta bra rundor världen över. Kan rekommendera den.

Nu är jag själv i LA och tanken är att jag ska träna ganska mycket under min vecka här. I LA är i princip alla bilburna och tanken på att ta sig någonstans utan bilen är främmande för de flesta amerikanarna.

Så, challenge accepted. Om jag springer i tio minuter från min brors hus så ser jag Hollywoodskylten och imorgon är planen att springa hela vägen dit och sedan hika upp till Griffith Observatory och hem igen. Jag har ingen aning om hur långt det blir men det borde bli en utmaning åtminstone.

Vi hikade hela vägen upp till en av topparna i Griffith Park igår och det märks idag att jag är van vid Kalmars flacka omgivningar... Men så vackert! Och så skönt att inte behöva tänka på vindjacka, underställ, mössa och vantar... Saknar bara mina löpartjejer!

Ett annat mål och en dröm jag har är att springa längs med st Monica, Venice beach och ner till Manhattan beach. Får förhoppningsvis ihop 25-30 km där. Puh, hoppas jag fixar det...