Hösten är här och med den kommer frisk luft och jag fylls i samma stund av kreativitet och inspiration. Under sommaren är politiken mer eller mindre slumrande men så fort hösten gör sitt inträde så fylls även media och facebook av politik. Ibland känns det som om mina "vanliga" vänner fullständigt utmanövreras av politiker som ska visa vilka intressanta och prestigefyllda uppdrag de är på. Jag har nog också varit sådan, åtminstone i början, eller vid tillfällen då jag känt mig väldigt inspirerad. Men att dag ut och dag in skriva att man sitter på ett KF-möte eller diskuterar viktiga frågor med Anders Borg, eller någon annan högt uppsatt person, kan få mig att må lite lätt illa. Det talas mycket om att vi politiker ska nå ut till allmänheten genom sociala medier men jag tror helt enkelt inte att vi ska göra det på det sättet. Skryt kan kosta en dyrt.
I dagarna läste jag att Oscar Öholm inte ska kandidera till riksdagen till nästa mandatperiod. Nu kanske inte så många vet vem Oscar är men han är en av de riksdagsledamöter som jag träffat flera gånger och som alltid gett ett riktigt seriöst och ambitiöst intryck. Sådana som det behövs så många fler av inom politiken. Även Anton Abele, den yngste riksdagsmannen någonsin, berättade i sitt sommarprogram att han inte ställer upp under nästa mandatperiod. Å ena sidan är det naturligtvis strongt att våga säga nej och prova andra vägar för att nå ut med sitt budskap och sitt engagemang. Å andra sidan är det en stor förlust för Moderaterna och för Sverige att de duktigaste inte vill fortsätta engagera sig inom politiken. Att politiken och riksdagen inte är ett självklart forum för de som vill påverka och föra fram invånarnas åsikter. Något är allvarligt fel. Abele nämnde i sitt sommarprat i P1 att endast ett fåtal motioner i riksdagen bifalles, trots att tusentals skrivs varje år. Har det alltid varit så? Tänk då på allt arbete som läggs ner i onödan men som ändå arvoderas skyhögt. Beror spretigheten på att regeringen inte har egen majoritet eller på att förslagen är för dåliga? Hur effektivt är då egentligen riksdagens och regeringens arbete? Och varför väljer så många att vara kvar i riksdagen när de kan påverka så lite? Knappast förvånande om man svarar arvodet och fina pensionsförmåner. Gäller såklart inte alla politiker, men förmodligen oroväckande många. Frågan är, hur får vi fler ambitiösa och kompetenta människor att dels vilja engagera sig politiskt men också att stanna kvar i politiken och verkligen göra nytta, såväl inom kommunen som landstinget och riksdagen? Tack vare flera goda förebilder i toppen, som Anna Kinberg Batra, Anders Borg och en mycket duktig statsminister, kan jag ändå hitta inspiration till att fortsätta försöka påverka.
Det finns säkert många eldsjälar även inom politiken men alltför mycket handlar, enligt min mening, om formalia och detaljfrågor i stället för om visioner och mål. Jag känner ofta frustration över detta men vet inte hur jag ska göra för att få till en förändring. Livet fylls av jobb och familj. Och denna frustration. Jag älskar att vara ute bland människor och lyssna på hur de har det och på vilka idéer de har. Det är så vi kan få underlag till våra motioner. Inte genom att själva sitta och tänka ut nåt vi tror skulle vara bra att ändra på. Det är ju våra väljares intressen som vi ska föra fram, inte enbart våra egna eller tusen gånger värre, tjänstemännens.
