2015 ska bli året då jag är i mitt livs bästa form. Konstigt att det har tagit mig så många år att komma på att det är synen på mig själv och mina förutsättningar som måste förändras. Under 2014 tränade jag mer än någonsin och sakta men säkert har jag sett kroppen förändras. Inte så mycket utanpå som inuti men känslan av att vara stark och uthållig har drivit min utveckling framåt. Tyvärr har inte huvudet följd med i samma takt.
Det slog mig häromdagen att jag måste ha med mitt huvud i det här. Och med det menar jag inte envisheten och viljan utan synen på mig själv. Så fort någon sagt något om att jag tränar så mycket eller varför jag ska satsa på en Ironman så har jag nästan ursäktat mig själv och förklarat att det är ju bara ett test, jag vet ju inte om jag kommer att klara det och det är ju svårt för det är ju tufft osv. Men nu är det slut på det. Jag tränar sju till åtta gånger i veckan och det gör jag för att jag vill klara av Ironman. För att jag vill det. Inte för att jag måste det.
Trots att jag nu sprungit regelbundet i snart sju år och dessutom gett mig på maraton och halvmaraton ett antal gånger, så har jag svårt att kalla mig löpare. Men om jag inte ser mig själv som en löpare, hur kan jag då bli en? Det är så himla viktigt att visualisera och jag vill träna mig i att se mig själv som en triatlet. Huvudet måste vara före kroppen. Inte omvänt.
Jag är alltså en triatlet.
