En tanke är att det kan bero på alla tuffa pass (i kombination med en del annat förstås). Tidigare har träningen varit min återhämtning. Jag har sprungit och tagit mig tid att reflektera och tänka ut lösningar på problem. Långa pass har inneburit mycket tid att fundera. De senaste tio veckorna har nästan enbart bestått av hårda intervallpass i olika former. Det har varit tufft men kul. Dock har reflektionstiden helt uteblivit och varje sekund har jag fyllt med input av olika slag. Dagarna har gått fort och nu står jag här och inser att jag inte har idisslat något alls utan bara tagit in mer och mer.
Så det var tur att en ny fas inleddes i torsdags. Bäste T hade kloka synpunkter. Det har min familj haft länge men som alla vet är det ju lättare att ta in när någon utomstående säger det. Lite längre och meditativa pass är planerade och inlagda i schemat. Äntligen! Den tuffaste styrkefasen är över och nu inleds en explosiv styrkefas och längre löp- och cykelpass.
Jag kommer att resa en hel del med jobbet den närmaste tiden, vilket innebär att jag måste anpassa träningen till det. Något som T också har tänkt på.
Så till kosten. Den svåraste biten. När jag lägger så här mycket tid på träningen så vill jag så gärna att det ska ge resultat. Självklart. Men då måste jag också ändra på vissa saker inom min kost. Det är slut på sötsaker och onödiga efterrätter. Det motverkar min träning. Jag behöver äta ordentligt och tillräckligt mycket. Särskilt nu när de längre passen kommer, men jag behöver inte gå upp i vikt. Snarare finns det utrymme för att förlora ett par, tre kilon. Det skulle göra det lättare för mig.
Så det blir en av utmaningarna framöver. Men å andra sidan. Kan jag styra över sådana saker så tränar jag ju även pannbanet. Och det ska visst behövas till en Ironman. Eller Spiderman som min dotter säger...
