Är på väg till Sverigemötet i Karlstad. I minibussen breder muffarna ut sig längst bak och vi andra trängs i mitten- och framsätet. Mycket trevlig sällskap dock. Det ska bli riktigt kul att vara med på Sverigemötet i år igen. Inspirationen var stor efter förra årets möte.
Men det är långt till Karlstad... För ett tag sedan passerade vi en vägskylt med namnet "Hjo" och jag fick en flashback till sommaren 2004. Det är snart tio år sedan jag och min kompis fick för oss att göra Vätternrundan. Vi var lite smågalna redan på den tiden och tyckte att har man gjort tjejvättern en gång (eller var det två?) så är det dags för nästa steg, dvs 30 mil på en cykel.
Jag har aldrig plågat mig själv så mycket som under dessa 30 mil. Jag hade ont redan efter två mil och minns att jag såg skylten "280 km" och att jag inte förrän då uppskattade exakt hur långt vi skulle cykla och hur ont det skulle göra. Vätternrundan var ändå inget som jag kastade mig in i. Jag hade tränat ordentligt inför den och hade åtminstone 130 mil i benen men en månad innan starten blev mina fina cykel, en då 28 år gammal Peugeot, stulen ur vindsförrådet. Hur det gick till, vem som gjorde det och varför är fortfarande en gåta för mig.
Envis som jag är köpte jag en ny cykel i all hast och tänkte att det fick bära eller brista. Man kan säga att det brast. Bokstavligen.
Anyhow, så minns jag Hjo väldigt väl. Vi hade då cyklat två tredjedelar av sträckan och stannat för att äta. Det var den kallaste, regnigaste och blåsigaste Vätternrundan på 20 år och när vi cyklade in i Hjo stod det en dam vid mikrofonen och hälsade alla välkomna till "soliga och somriga Hjo". Jag trodde jag skulle dö. Inte för att själva cyklingen var tuff men cykeln var för stor och sadeln inte incyklad. Det gjorde fruktansvärt ont ungefär överallt. Jag var så nära att ge upp men min stolthet (hade skrutit om att jag skulle cykla 30 mil till alla jag kände och ingen trodde jag skulle klara det) fick mig att ställa mig upp (kunde inte sitta) på cykeln igen och i slow motion cykla bort från Hjo och vidare mot Motala. Jag kunde inte sitta på en vecka och hade jag inte genomfört det hela med min fina vän Anna så hade jag inte kunnat skratta åt det ens idag. Nu kan jag åtminstone småle när jag ser skylten "Hjo". Halva leendet är för att jag sitter i en bil och inte på en cykel.
